Teaterkultur

Såg Lars von Triers film Dogville.

Och slogs av att för en gångs skull gillade jag filmad teater!

För Dogville är i mina ögon mer teater än film, och skulle lämpa sig utmärkt för scen. Scenografin är en svart matta, där gator och hus är utkritade. Husen är sparsamt möblerade, oftast helt utan väggar. Och det som gör filmen så bra - för den grep mig verkligen - är skådespeleriet och den intima handlingen. Allt utspelas på en plats, men historien är så gripande att visuella effekter inte alls behövs för att hålla fokus genom den nära tre timmar långa föreställningen.

Att få sitta nersjunken i teaterlokalens dunkel, svepas med till en annan plats, en annan värld och andra människors problem. det kan hjälpa tankarna att lossa sitt benhårda grepp om själen, ge den utrymme att få sväva fritt bland scenljus och projicerande röster.

Eller att vara på den andra sidan, att själv vara på scenen. Och ge utrymme åt det känsloliv vi tidigt lär oss att kontrollera.

Då är teatern en välbehövlig livlina tillbaka till vettet vi återigen måste ikläda oss.

Idag var jag inbjuden av en gammal klasskompis att delta på repetitionerna för Oscarsgalan. Alla i gruppen fick en egen "badge" som talade om att vi hade tilllåtelse att vistas på området. Säkerhetsföreskrifterna var enorma, fotgrafering totalt förbjuden etc etc.


Att Academy Awards är en BIG DEAL vet väl de flesta. Men oj! vilket maskineri kring det. Enbart sets kostar runt 1 miljon USD. Tänk att få ha en sån budget på en produktion... För att inte trötta ut alla skådisar som är nominerade till olika priser hyr man in "stand ins" som sitter på deras platser, går upp och tar emot statyetten och håller tal en hel vecka i förväg. Allt för att ljud, ljus och kamera ska få en möjlighet att tima och ställa in allt så bra det går inför livesändningen.

Vi fick även gå backstage, samma rutt alla vinnare går då de ska fotograferas och intervjuas efter att ha vunnit. Stora läktare står uppställda där pressen samlas för att ta bild, och jag vore förvånad om någon kan se något efter att ha lett in i alla blixtar! Vi fick även gå till produktionslastbilen där alla "cues" ropas ut i head sets till stage managers och liknande, där man bestämmer vilken kamera som ska sända samt håller koll på tiden. Jag sitter faktiskt i detta nu med hela run down för galan, dvs där det står exakt vem som ska upp på scen när, hur länge de får prata och vilka olika inslag som ska in där. Eftersom det är konfidentiellt kan jag inte säga så mycket om det, men en sak kan jag säga - ALLTING är väl inövat och planerat i förväg.

Till strukturen påminner Oscarsgalan mer om en teatershow än livesänd TV, och inte mindre än 16 stage managers är ansvariga för olika områden. Skillnaden mot teater är att här tränar man med standins tills premiären...

Hur som helst var det riktigt kul att vara inne i Kodak Theatre, det är en otroligt vacker teatersalong som rymmer uppemot 2000 personer. Och en vacker dag hoppas jag få vara med på själva galan!

Teater kan beröra. Teater kan förändra. Teater kan förändra världen.

 

Jag såg filmen Anonymous som handlar om huruvida Shakespeare verkligen var författaren bakom alla pjäser som bär hans namn. Det är inte en diskussion jag ska gå in på idag, men det är en scen i filmen jag vill beröra.

Den 17:e Earlen av Oxford ( en av de troligaste författarna bakom Shakespeare, om det nu inte vore han som skrivit alla pjäser och sonetter) är indragen i ett spel av politiska intriger. Han bestämmer sig för att "väcka massan" genom sin nya pjäs, Richard den III. Ett historiskt drama. Men kungen spelas som puckelrygg - en klar anspelning på drottningens närmaste rådgivare. Folket förstår genast associationen, och en revolt mot rådgivarens intriger uppstår.

 

I det antika Grekland användes teater ofta till att uttrycka politiska åsikter. Euripides är ett lysande exempel, där många av hans pjäser ifrågasätter rådande tankegångar. Många är rena kvinnopropagandan, sett till den tid då de skrevs.

 

Teater kan vara ett kraftfullt verktyg. En åsikt eller ett budskap inramat och gjort tillgängligt genom en historia blir ofta lättare att ta till sig än att höra ett tal, där ”hur man ska tycka” är dikterat från början. Givetvis gäller det att publiken förstår vad det handlar om för att redskapet ska vara effektivt, att man talar samma språk. Men potentialen finns där. Och kanske är det dags för svensk teater att ta till sig den mer. Allt behöver inte vara politisk teater – absolut inte – men det finns så mycket att debattera och prata om i dagens samhälle, och där är teatern en utmärkt plats att ta upp de frågorna. Och låta publiken själv fundera på svaren.

Jag läste just Aase Bergs artikel om hatet mot teatern. Hon diskuterar fram och tillbaka med sig själv om varför hon har så svårt för teater. Inte dramatiken, men dess förverkligande i form av skådespelare på scen.

Musiken kommer från högtalarna längst bak i rummet. Ljuset är tänt på scenen och avslöjar ett hotellrum. Vi sitter ganska länge och väntar på att föreställningen ska börja, någonting har hänt bakom scenen eller så väntar de på att fler personer ska droppa in i den halvfulla teatern. Till slut dimmas ljusen lite, insinuerar att föreställningen är på väg att börja.

En kille kommer in på scenen. Han har en brun skinnjacka och är allmänt cool, lite för häftig för att faktiskt vara det. Han sätter på dunkande partymusik och taggar sig själv framför spegeln. Så knackar det på dörren. En kvinna kommer in. Och stämningen är allt annat än avslappnad. Långsamt och i korta sidorepliker börjar en historia nystas fram, inte helt självklar för den i publiken som inte lyssnar. De har varit tillsammans, men inte setts på tolv år. Anklagelser om vad som egentligen hände på "prom night". Fanns det någon annan? Rädslan för ett förutsägbart liv, allt invävt i ett nervöst småsnackande om hotellnötter, vatten, och barnen som måste hämtas på dagis.

Nästa scen möter samma kille en tjej som skrattande ligger utvräkt över ytterligare en hotellsäng. Shortsen når knappt under skinkorna och en cigarett hittas alltsom oftast mellan lång- och pekfingret. De skrattar, attraktionen är tydlig. Pratar om svunna tider. Pratar om framtiden, giftermålet som väntar honom. Hur långt bort NY är, hur omöjligt det är att där veta vad som händer här.

Ytterligare ett hotellrum; en kvinna möter samma grabb med kall tystnad. Förklarar att hennes bedragna man väntar utanför, att han denna gång är mer än väl medveten om mötet i rum 127. Rummet där han viskat så många löften om kärlek på raster eller efter föreläsningar. Vad som hände efter att henes make fick reda på dem. Hur sviken hon kände sig då han bara drog, men hur hon funnit ny kärlek och respekt för sin man, som valde att stanna trots otroheten.

Sista rummet: Bobby som undrar om något någonsin hände med tvillingsystern. Systern som dog i leukemi för några år sen. Har han inte hört det? Förkrossad bedyrar han att nej, aldrig. Ok. Syrran bor i Santa barbara och mår bra. Hon torkar tårana från ögonen och rycker lätt på axlarna, medans han står förvirrad, förvånad och sedan förbannad. Sånt skojar man inte om!

Kommunikationen skjuter som en pingpongboll mellan skådespelarna, även då inget sägs råder det inget tvivel omm att kommunaktion pågår. Allvarliga samtal som har legat under ytan för länge. Vad vill du mig nu, efter all denna tid?
Naturligheten hos dem på scen, de ögonblickshastiga ögonblicken, organiskt och levande. Teatraliteten finns inte, det som händer framför oss är nytt, fräsht, verkar aldrig sagts förut.

Scentransitionerna är på tok för långa och skulle behöva koreograferas, och pjäsen skulle inte skada av att skära bort 20 minuter, eller till och med en halvtimme. Men agerandet är utsökt, och trots att det är en väldigt "pratig" pjäs utan några visuella effekter behålls intresset. Skådespelarna är så övertygande att jag efteråt har svårt att prata med killen, som jag genuint tycker är en första klassens skitstövel. Han skrattar när jag säger det och medger att han fått acceptera att bli sedd som en sådan för ett tag.

Some Girls, uppsatt av Playhouse West, är definitivt en sevärd pjäs, speciellt om man som skådespelare vill bli inspirerad till nya höjder. Och även om den var lite väl lång, var sista scenen fantastisk, och till slut kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag lämnade min plats med en katharsis som jag inte känt på länge.

New York Times' review om pjäsen kan du läsa här.

Idag var jag på ett Actors Workshop i North Hollywood. En grupp skådespelare som ses en gång i veckan och jobbar tillsammans för att utvecklas - man kan ta in monologer, scener, eller vad man nu vill och få feedback på sitt arbete.

Vi gjorde en mängd övningar, och personligen kände jag att det var väldigt nyttigt. Det var så länge sen jag jobbade med att utveckla och variera min egen agering, och nog kände jag mig ringrostig alltid. När vi jobbar med Meisner i skolan är det ännu "bara" att fokusera på sin partner, man är i nuet och lyssnar så noga på allt som händer precis just nu. Idag jobbade vi mycket själva, och helt plötsligt var det dags att skruva upp fantasin till 100%.

Läskigt, men nyttigt. Kommer defenitivt gå tillbaka nästa vecka.

Du kan läsa om D.A.W här.

Till sist vill jag dela ett citat som workshopen bygger på:

Since I know a lot of you wanted me to write about the performance last sunday in English, I translated the Swedish review. Enjoy!

To do a one-man performance, is as we know a challenge. Nobody to interact with and the unbroken attention of the audience resting upon only you. To on top of that reenact a famous person—an Icon—raises the level of the challenge further.

We sit down in the gold-folded chairs in the newly renovated theater (The working Stage), and are welcomed by a well known photo of the famous swede. ”Greta Garbo” comes down the isle toward the stage, and a sole lighter shares its glow with her face.

A Garbo in Limbo, not yet dead but still outside of her old body greets the spectators, then guides us though different events and stages of the actresses life. The old Garbo looks back on her life, keeping a conversation with her soul about the point of it all. Little Greta tries to cheer up her parents with shadow-theatre. The movie star in the height of her career escaping paparazzi.

White scenography sets off the black box. A white curtain forms background for projected photos (in where pictures of Garbo sometimes are exchanged with pictures of Rolandsson—often without the spectators knowledge—that’s how much she resembles the icon). The curtain is frequently used in the storytelling, it’s a shawl, letters, different dresses—the fantasy behind the creative use testifies about a sharp eye and credits the directing of Finola Hughes. All props are white—a luggage piece, champagne bottle, chair, bed. A few pieces of clothing are black, and together props and scenography creates a great harmony.

The light could be adjusted slightly, sometimes dark joints are left disturbing the image of the actress, and sometimes light transitions are too fast. As the light geek I am, I cannot help but notice it—the rest is however impeccable.

Radio clips, Garbo’s inner voice and the pictures of the star expand the dimension and work together with the varied and intense acting to create a rich story. As an audience member I am trapped, reveling in the mystique and beauty. The glamorous movement, the hand dramatically draped over her forehead, her tear filled blue eyes that turns to the light, sparkling.

I have heard the performance twice. But now, when I see it, Garbo becomes more alive to me than she ever was.

 

Igår på lektionen blev en tjej mer eler mindre utslängd för att hon behövde gå tidigare utan vad läraren ansåg vara en giltig orsak (dvs audition). Jag blev ganska shockad, och lite ill berörd. Samtidigt har jag förståelse för vad som hände - på skolan är skådespeleri och utbildningen dit prio 1, utan undantag.

Läraren pratade om hur många skådespelare som försöker ta genvägar, betalar mycket pengar för korta intensivkurser och tror att det ska ge dem nycklarna till framgång. Medan vägen till framgång oftast innebär lång träning, dedikerarad träning, och många, många auditions innan man slutligen får en chans.

VI pratade även om vikten av att vara förberedd. Att vara beredd när möjligheten kommer. För tänk om chansen presenterar sig, men går dig förbi för du var inte tillräckligt förberedd?

Så om du vill utveckla dig, verkligen satsa på teater - slösa inte bort din tid. Den kommer inte tillbaka.

Idag har en stor del av dagen gått åt till att lägga upp CV och bilder på olika sidor som lägger ut casting calls.

De svenska motsvarigheterna är ju försvinnande få och små, men då jag kommer hem ska jag börja utforska dem mer.

Dock finns det ju, när man börjar leta runt, en hel del teterorganisationer på både lokal och nationell nivå. Kommer att skriva mer om dem längre fram, men tills dess kan ju den som är intresserad börja googla runt så smått på olika teaterföreningar!

Kom nyss hem från Ottiliana Rolandssons föreställning "I was Greta Garbo".

Att göra en enmansföreställning är ju som bekant en utmaning - ingen att spela mot och publikens oavbrutna uppmärksamhet. Att dessutom personifiera en känd person; en ikon, ökar nivån på utmaningen ytterligare några snäpp.

Vi sätter oss i de guldfärgade fåtöljerna i den nyrenoverade teatern, och möts av ett välkänt porträtt av den kända svenskan. "Greta Garbo" kommer gåendes nerför gången mot scenen, och en ensam tändare lyser upp hennes ansikte.

En Garbo i limbo, inte riktigt död men ändå utanför sin gamla kropp möter publiken, leder oss genom olika tillfällen och tillstånd i skådespelerskans liv. Den gamla Garbo blickar tillbaka på sitt liv, för samtal med sitt själsliga jag om vad som var meningen med allt. Lilla Greta försöker muntra upp sina föräldrar med skuggteater. Filmstjärnan på toppen av sin karriär flyr undan papparazzis.

Vit scenografi bryter av den svarta lådan. Ett vitt draperi utgör bakgrund för de projicerade fotografierna (där bilder på Garbo ibland varvas med bilder av Rolandsson, ofta utan att publiken ens är medvetna om det - så pass lik är hon ikonen). Draperiet används flitigt i berättandet, det blir en sjal, brev, olika klänningar - fantasin bakom det kreativa användandet vittnar om ett vasst regiöga och krediterar Finola Hughes regi. Alla saker är vita- en resväska, champagneflaska, en stol, en säng. Några fåtal plagg är svarta, men tillsammans skapar rekvisita och scenografi harmoni.

Ljuset skulle kunna justeras en aning, ibland lämnas skarvar här och var och enstaka skiftningar är lite för snabba. Som den ljuspedant jag är kan jag inte undgå att lägga märke till det - i övrigt är allt mycket bra.

Radioklipp, Garbos inre röst och fotona på Garbo utökar dimensionen och skapar tillsammans med det varierande och intensiva skådespelet en rik berättelse, och som publik sitter jag fångad, njuter av mystiken och skönheten. De glamorösa rörelserna förtrollar, handen dramatiskt draperad över pannan, de blå ögonen som tårade vänds mot ljuset, glittrar.

Jag har hört föreställningen två gånger. Men nu, när jag fick se den, blev Garbo mer levande för mig än hon någonsin varit.

Ingrid Bergmans fyrfaldigt Oscarsbelönade Fanny och Alexander har blivit teater. En slags bakvänd evolution, då filmskript blir manus för scenen, och handlingen pressas ut genom filmlinsen till scenen. Recensioner från tidigare föreställningar vittnar om hur olika de är, så som film och teater alltid skiljer sig. Samma manus. Samma författare. Samma handling. Men två olika medier, som fångar sin publik med olika taktiker.

Något jag är väldigt glad över är hur snabbt vi lär känna varandra i klassen. Vår lilla grupp av Newbies är jättemysig, och det är skönt att träna med folk som ligger på samma nivå. En av killarna, Justin, är med i en TV-serie som är jättepopulär i Canada, och även sänds i USA.

För någon dag sedan skrev jag om Bengt Ohlssons artikel, och ställde frågan om teater måste sammanblandas med politik. I Ungern har den frågan besvarats med ett iskallt "ja".
Om du vill vet mer, läs "Teatern sörjer när högern tar kontroll".

Idag tittade vi på Superbowl hos några vänner. De flesta var gamla klasskamrater från teaterinstitutionen i Chico. En av dem, som har varit i LA i cirka ett år för att försöka bryta igenom som skådespelare, berättade att han nu funderade på att flytta upp till San Fransisco och läsa till advokat istället.

Var på en föreställning idag med titel som ovan. Den spelades av elever på Playhouse West, som förutom att bedriva undervisning även sätter upp föreställningar där enbart elever spelar. Och jag måste säga att jag var sjukt imponerad av resultatet. Många av skådespelarna har nämligen inte varit med på mer än tre timmars repetition. Som regissör blir jag lätt illamående vid tanken på att bara repa tre timmar inför något alls. Men dessa skådisar har inga repliker - dock fyller de en otroligt viktig uppgift med att skapa en lavande och trovärdig miljö. Trovärdig var nyckelordet. Hela föreställningen kändes som att den hände spontant - så många tårar, skratt, skrik - allt var så äkta. Så opretentiöst och nära. Snyftningar och skratt hördes om varandra i publiken, ingen gick därifrån oberörd.

Såg nyss en film som hade premiär på bio idag, Woman in Black.

Många av er har kanske läst Bengt Ohlssons artikel "När ska det röda rinna av kulturens fana?". Där ifrågasätter Ohlsson om man måste vara "vänster" för att vara kulturinvolverad. Hans artikel bekräftar något jag och en kurskamrat upptäckte för nära tre år sedan. Vi höll på att jobba med vår C-uppsats i dramapedagogik, och vår utgångspungt var att dramapedagogiken i Sverige utvecklats åt samma håll som politiken. Helt enkelt, att dramapedagogik på 70-talet var väldigt "vänster". Att tjäna pengar var något fult. Man skulle jobba för Kallet. Men i takt med att Sverige som land blivit mer borgerligt, småföretagande uppmuntras och kapitalistiska tankegångar blivit alltmer accepterade i sahället, har det även blivit mer ok för dramapedagoger att upptäcka nya områden och tjäna pengar på sina respektive områden.

Idag hade jag min andra lektion på Playhouse West. Det roligaste med lektionerna är verkligen att alla är så intensiva, alla VILL bli bättre. Det är otroligt inspirerande att vara omringad av människor som har en stark ambition och dedikerear sig själva till att bli bättre skådespelare.

Igår började jag ta lektioner på en skola baserad på meisner-teknik (mer om Meisner i ett senare inlägg). Mellan varje lektion måste vi träffa klasskamrater och öva, så jag bjöd hem tre stycken till mig. Vi jobbade med repetition, grundstenen i Meisner. Alla tre verkar brinna för teater och det påminde mig om hur underbart det är att hänga med människor som delar ens passion.

 

Jag hoppas att skolan i sig kommer ge mycket i form av utbildning och skådespelarträning. Dock tror jag att det mest värdefulla kommer att komma ur kontakten med andra elever - samtala om, träna, och undersöka teater tillsammans med andra som verkligen VILL lära sig!

 

 

James Franco studerade på samma skola som jag nu går på. Han gick visserligen nio år, jag kommer gå ca 2 månader. Men iallafall :)

Teater.

 

Vilka tankar väcker det hos dig?

 

Att sitta nersjunken i en teatersalong och vänta på att ljuset ska gå upp? Eller att slita tio, femton timmar om dygnet med att få grepp om en karaktär, utveckla den? Eller väcker det minnen av de där vibrerande, levade momenten då du och din scenparter samexisterar i perfekt harmoni, och all energi i rummet exister kring och för er?

 

Jag är väldigt nyfiken på hur teaterintresset ser ut på hemmaplan. Jag bor i Los Angeles just nu, och här vibrerar staden av mer eller mindre seriösa acting schools, teaterbokshoppar, små scener som rymmer tio, tjugo personer till gigantiska teatrar som kan rymma en publik på tusentals. Det är en splittrad stad, men här finns talang. Och hårt arbetande männsikor. Men talang och hårt arbete är inte något LA har monopol på, jag är övertygad om att det finns hemma med.

 

Så teater. Vilka tankar väcker det hos dig?

 

 

Mena (Marielle Cambronero) och Carl (Christian Sten) i Ingen Ser En – Men jag finns.