Teaterkultur

Det är med tårdränkta kinder och rinnande näsa jag till slut samlar krafter nog att ta mig ut ur teatersalongen. En snabb blick åt sidan talar om för mig att mitt sällskap är i samma skick som jag. Vi har nyss sett Uppsala Stadsteaters 4 dagar i april, och efter att ha gett skådespelarna (och dramatikern) stående ovationer stapplar vi oss ut i foajén.

Pjäsen handlar om påskhelgen i Uppsala 1943 - ett riksfältläger för nazister upprättas i Gamla Uppsala, och Uppsala svarar med 4000 motdemonstranter. Motdemonstranter som i tumultet flyr, och får polisens sablar i ryggen.

Vi får följa Jacob Citréus, kriminalkonstapel i Stockholm. Han får till uppgift att avstyra mötet vid Gamla Uppsala högar, en uppgift som visar sig vara svår då Uppsalapolisen i hög grad försvårar arbetet. Under uppdragets gång kommer han i kontakt med en grupp ungdomar - däribland en ung norsk sjuksköterska. Aase Lie Dahl kommer ofrivilligt i fokus i den efterutredning kring kravallerna som särskilt riktar in sig på norska medborgare. Hon får erfara hur även en liten skillnad i kultur - i detta fall det norska medborgarskapet - kan medföra oanade konsekvenser i ett samhälle där många månar om nationalistiska värden och ännu fler behöver en syndabock.


Skådespelarinsatserna är briljanta. Elisabeth Wernesjös porträttering av Aase och Aksel Morisses tolkning av Jacob Citréus är fenomenala. Elisabeths norska karaktär är så annorlunda från något annat jag sett henne i. Det är svårt att tro att det är samma skådespelare som spelade trårige Michael i Peter Pan för två år sedan (en annan rolltolkning som vann mitt hjärta)! Ensemblen hoppar skickligt mellan olika karaktärer, och Per Åleskogs maskarbete är så skickligt att det dröjer länge innan skådespelarna känns igen. Inte förrän jag läser i programbladet inser jag att fysikern Rose Hirsh och den unga flickan Ingrid Nilsson båda spelas av Åsa Forsblad Morisse!

Spelplatsen är alltid densamma; en öppen yta omgärdad av lägenheter i en äldre fastighet. Ibland skymtar siluetter genom de tunna vita gardinerna, ibland lyser en lampa, ibland tittar någon ut genom fönstret. Någon går förbi portingången, en liten pojke leker flygplan på innergården. Liv har skapats i periferin, så mycket pågår vid sidan av huvudhandlingen som skapar dynamik på scenen. Helle Damgaards scenografi är väl genomtänkt, full av liv och ljus. Enkla scenbyten förflyttar oss från hotellfoajéer till små förhörsrum, avlyssningskammare och rökiga scener där tidsenliga sånger framförs i en gammal mikrofon.

Ljuset är ett kapitel för sig; med precision och mängder av specifika detaljer förändras och förbättras scen efter scen. Den lätta dimman sprider ut skenet över scengolv och ansikten, mjukar up drag såväl som förstärker dem. Även om man inte hade förstått ett ord svenska hade föreställningen varit intressant att se, då kostymer och scenljus tillsammans bildar ett kollage som för en bakåt i tiden.

Björkvistar får representera stadens ovillighet att acceptera nazismen, de utgör en slags gräns mot den före detta bordellen som numer hyser gäster med högerextremistiska åsikter. "Om jag kunde förstå vad nazisterna har emot växter!" utbrister Vedlund som med stor omsorg försöker få kvistarna att gro, kvistar som gång på gång slås omkull av sadistiska poliser. Scenbilden som skapas i slutet, med det mjuka sommardiset som vilar över scenen och björklövens seger som spirar i alla fönster vittnar om hopp. Hopp om en stad som vill tillhöra den rätta sidan, om en stad som vill kämpa för de utsatta. Och jag frågar mig var samma stad står idag?


Vi står inte längre under Hitlers hot, men nazistiska tankegångar dog som bekant inte med honom. Klimatet i vårt land idag är inte helt olikt Sverige under 40-talet. Vi har ett nytt parti med högerextremistiska åsikter, ett parti som liksom motsvarigheter på 40-talet har ett städat yttre men drivs framåt av mindre städade medlemmar. Vi har många flyktingar som söker skydd från krig, i många fall flyktingar som tillhör ett folk utan land. Den antisemitism som fortfarande finns i Sverige talas det inte mycket om, det är som att locket lagts på - precis som säkerhetspolisens utredning då, 1943 - trots att svenska judiska familjer blivit utsatta för attacker så sent som 2010. Olika svenska sidor med starka antisimitiska och rasistiska drag lever och frodas på nätet. Även idag behöver vi vanliga medborgare som står upp och ge röst åt att rasism och nazism inte accepteras. Som inte bara sitter hemma och ojar sig över nyheterna, utan som "tar till vapen mot ett hav av plågor, och beslutsamt dräper dem"

4 dagar i April ger oss insikt i ett Uppsala som existerade för inte så länge sedan. Den skapar också frågor kring hur statliga organ utövar sin myndighet, och vad som egentligen är drivkraften bakom de olika handlingarna. Magnus Alkarps gedigna forskning och intresse har lett till en fantastisk pjäs, utan tvekan bland det absolut bästa jag sett i teaterväg - inte enbart på Uppsala Stadsteater. Jag hoppas att många, många får ta del av den, hoppas att den fortsätter spela långt fler föreställningar än de tilltänkta. Detta är en pjäs som behöver ses. Och pratas om. För den säger något om oss, om vår historia. Och inte så lite om vår nutid, heller. Det är en pjäs om själviskhet, om människor som utan att tveka offrar andra för sitt eget ryktes skull. Men det är även en pjäs om rakryggade individer som inte ger upp, fastän motvinden hotar att blåsa omkull dem. Framförallt är det en pjäs om solidaritet, som ruskar om oss och tvingar till skärskådning. Vilka är våra medmänniskor? Och hur länge ska vi låta dem omkring oss kämpa på egen hand innan vi kliver in och hjälper till?

---
Om ni hinner, passa på att besöka utställningen Ljus och skuggor på Upplandsmuséet. Gratis, gripande och ögonöppnande.

Då den polske drakatikern Slawomir Mrozeks pjäs Vatzlav spelas på California State University, Chico sätter jag mig med stora förväntningar i stolen. Pjäsen är regisserad av min före detta Acting teacher, William Johnson, en man jag har hög respekt för och som lärt mig otroligt mycket vad gäller skådespeleri. Själv en duktig skådis och med djupgående insikt kring skådespeleri som ämne brukar pjäserna han regisserarar avspegla förståelse och kvalitet i skådespelararbetet som inte är helt vanlig på college-nivå.

Pjäsen skrevs ursprungligen som en komisk fars, genomsyrad av politiska kommentarer. Regissören hade i denna uppsättning valt att ta den ur sitt ursprungliga sammanhang och istället förflytta handlingen till USA, så satiren istället för att kommentera marxismen narrar kapitalismen och det politiska systemet i USA.

Det är tyvärr här som det blir lite luddigt. Språket är tydligt och enkelt att följa med i, men vad det egentligen handlar om är mindre klart. Vissa saken förstår man, som dottern Justicia, rättvisan, som ska "visas" för mänskligheten och därför blir strippa. Oedipus Rex, väktaren av moralen, som våldtas (med "sorg) av soldater. Andra saker är mindre konkreta, som sonen som blir en björn och modern som har ett sexuellt förhållande med sin hund.

Halvmaskerna som användes av de flesta skådespelarna var utan tvekan det bästa med pjäsen. Skådespeleriet alterneras till en stiliserad spelform, övertydlig och farsartad men med högt underhållningsvärde. Jag applåderar de som så självklart skapade och levandehöll karaktärer vars ansikten knappt rör på sig alls.

Vatzlav är nog inte en pjäs jag någonsin kommer regissera. Men jag uppskattade den annorlunda teaterupplevelsen.

Musiken kommer från högtalarna längst bak i rummet. Ljuset är tänt på scenen och avslöjar ett hotellrum. Vi sitter ganska länge och väntar på att föreställningen ska börja, någonting har hänt bakom scenen eller så väntar de på att fler personer ska droppa in i den halvfulla teatern. Till slut dimmas ljusen lite, insinuerar att föreställningen är på väg att börja.

En kille kommer in på scenen. Han har en brun skinnjacka och är allmänt cool, lite för häftig för att faktiskt vara det. Han sätter på dunkande partymusik och taggar sig själv framför spegeln. Så knackar det på dörren. En kvinna kommer in. Och stämningen är allt annat än avslappnad. Långsamt och i korta sidorepliker börjar en historia nystas fram, inte helt självklar för den i publiken som inte lyssnar. De har varit tillsammans, men inte setts på tolv år. Anklagelser om vad som egentligen hände på "prom night". Fanns det någon annan? Rädslan för ett förutsägbart liv, allt invävt i ett nervöst småsnackande om hotellnötter, vatten, och barnen som måste hämtas på dagis.

Nästa scen möter samma kille en tjej som skrattande ligger utvräkt över ytterligare en hotellsäng. Shortsen når knappt under skinkorna och en cigarett hittas alltsom oftast mellan lång- och pekfingret. De skrattar, attraktionen är tydlig. Pratar om svunna tider. Pratar om framtiden, giftermålet som väntar honom. Hur långt bort NY är, hur omöjligt det är att där veta vad som händer här.

Ytterligare ett hotellrum; en kvinna möter samma grabb med kall tystnad. Förklarar att hennes bedragna man väntar utanför, att han denna gång är mer än väl medveten om mötet i rum 127. Rummet där han viskat så många löften om kärlek på raster eller efter föreläsningar. Vad som hände efter att henes make fick reda på dem. Hur sviken hon kände sig då han bara drog, men hur hon funnit ny kärlek och respekt för sin man, som valde att stanna trots otroheten.

Sista rummet: Bobby som undrar om något någonsin hände med tvillingsystern. Systern som dog i leukemi för några år sen. Har han inte hört det? Förkrossad bedyrar han att nej, aldrig. Ok. Syrran bor i Santa barbara och mår bra. Hon torkar tårana från ögonen och rycker lätt på axlarna, medans han står förvirrad, förvånad och sedan förbannad. Sånt skojar man inte om!

Kommunikationen skjuter som en pingpongboll mellan skådespelarna, även då inget sägs råder det inget tvivel omm att kommunaktion pågår. Allvarliga samtal som har legat under ytan för länge. Vad vill du mig nu, efter all denna tid?
Naturligheten hos dem på scen, de ögonblickshastiga ögonblicken, organiskt och levande. Teatraliteten finns inte, det som händer framför oss är nytt, fräsht, verkar aldrig sagts förut.

Scentransitionerna är på tok för långa och skulle behöva koreograferas, och pjäsen skulle inte skada av att skära bort 20 minuter, eller till och med en halvtimme. Men agerandet är utsökt, och trots att det är en väldigt "pratig" pjäs utan några visuella effekter behålls intresset. Skådespelarna är så övertygande att jag efteråt har svårt att prata med killen, som jag genuint tycker är en första klassens skitstövel. Han skrattar när jag säger det och medger att han fått acceptera att bli sedd som en sådan för ett tag.

Some Girls, uppsatt av Playhouse West, är definitivt en sevärd pjäs, speciellt om man som skådespelare vill bli inspirerad till nya höjder. Och även om den var lite väl lång, var sista scenen fantastisk, och till slut kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag lämnade min plats med en katharsis som jag inte känt på länge.

New York Times' review om pjäsen kan du läsa här.

Kom nyss hem från Ottiliana Rolandssons föreställning "I was Greta Garbo".

Att göra en enmansföreställning är ju som bekant en utmaning - ingen att spela mot och publikens oavbrutna uppmärksamhet. Att dessutom personifiera en känd person; en ikon, ökar nivån på utmaningen ytterligare några snäpp.

Vi sätter oss i de guldfärgade fåtöljerna i den nyrenoverade teatern, och möts av ett välkänt porträtt av den kända svenskan. "Greta Garbo" kommer gåendes nerför gången mot scenen, och en ensam tändare lyser upp hennes ansikte.

En Garbo i limbo, inte riktigt död men ändå utanför sin gamla kropp möter publiken, leder oss genom olika tillfällen och tillstånd i skådespelerskans liv. Den gamla Garbo blickar tillbaka på sitt liv, för samtal med sitt själsliga jag om vad som var meningen med allt. Lilla Greta försöker muntra upp sina föräldrar med skuggteater. Filmstjärnan på toppen av sin karriär flyr undan papparazzis.

Vit scenografi bryter av den svarta lådan. Ett vitt draperi utgör bakgrund för de projicerade fotografierna (där bilder på Garbo ibland varvas med bilder av Rolandsson, ofta utan att publiken ens är medvetna om det - så pass lik är hon ikonen). Draperiet används flitigt i berättandet, det blir en sjal, brev, olika klänningar - fantasin bakom det kreativa användandet vittnar om ett vasst regiöga och krediterar Finola Hughes regi. Alla saker är vita- en resväska, champagneflaska, en stol, en säng. Några fåtal plagg är svarta, men tillsammans skapar rekvisita och scenografi harmoni.

Ljuset skulle kunna justeras en aning, ibland lämnas skarvar här och var och enstaka skiftningar är lite för snabba. Som den ljuspedant jag är kan jag inte undgå att lägga märke till det - i övrigt är allt mycket bra.

Radioklipp, Garbos inre röst och fotona på Garbo utökar dimensionen och skapar tillsammans med det varierande och intensiva skådespelet en rik berättelse, och som publik sitter jag fångad, njuter av mystiken och skönheten. De glamorösa rörelserna förtrollar, handen dramatiskt draperad över pannan, de blå ögonen som tårade vänds mot ljuset, glittrar.

Jag har hört föreställningen två gånger. Men nu, när jag fick se den, blev Garbo mer levande för mig än hon någonsin varit.