Teaterkultur

Jag sitter vid mitt köksbord i Vancouver och skriver - det första inlägget på evigheter. 
Har börjat ta laktioner vid en Actor Studio som heter Rogues West för att utvecklas som skådespelare. En av kurserna jag läser heter "Meisner Immersion" - yup, tillbaka till min favoritteknik! Läser om "Meisner on Acting" och googlar efter dokumentären som gjordes om honom. Hamnar på Youtube (där jag inte brukar hänga) och hamnar på ett klipp på som heter "22 musicals in 12 minutes". 

 

 

Det är en komisk potpurri från olika musikaler, framförda av Emily Blunt, Lin Manuel Miranda och James Corden. Den är inte särskilt djupgående och inte på något sätt tragisk. Och ändå börjar tårarna rinna. Jag skrattar åt mig själv genom dem, samlar ihop mig och fortsätter titta. Och det händer igen. Och igen. Och igen. Till slut skakar hela kroppen av gråt. 

Vad är det som händer? 

Förra året hade jag förmånen att få gå i terapi. Det var oerhört lärorikt och jag fick en mycket bättre förståelse för mig själv. En av sakerna vi indentifierade var att jag har mycket lättare att ge uttryck för ilska snarare än ledsamhet. Min man skulle nog inte hålla med (han tycker att jag alltid gråter när vi tittar på film). Men jag tror att det är det som är grejen. 

När det kommer till konst - främst teater och film - är det som att en sluss öppnas inom mig. Speciellt teater har en förmåga att skala av alla skyddande lager. Jag identifierar mig så starkt med det som händer på scenen, uppslukas av det. Jag behöver inte skydda mig längre. Jag behöver inte oroa mig för vad andra ska tycka. Det enda som spelar roll är det som spelas upp. 

Genom tårarna försöker jag göra en snabb psykoanalys på mig själv: jag tror verkligen att i konsten kan jag slappna av på ett sätt som jag oftast inte tillåter mig att göra. Och det är väl precis det som är konstens förtjänst - den tar oss ifrån våra vardagbekymmer till en plats där bara ett existerar och vi kan existera med det, i samklang och utan att behöva ta ansvar för oss själva eller någon (något) annat för en stund. 

Vad triggar riktigt bra konst i dig? 

 

Svenska flyktingar på en hemlig flyktingförläggning har repeterat och satt upp Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" i bearbetning av Farnaz Arbabi. De framför pjäsen för de första svenskar de möter efter fyra veckors total isolering. Innan pjäsen får vi följa med en av dem, han berättar om den egna flykten och vi förstår att det skett något hemskt hemma, något fruktansvärt. Och visst måste det ske något fruktansvärt för att människor ska fly från sina hem?

 

Metateater, en pjäs i pjäsen, kan så lätt gå fel. Referenser som flyger över huvudet på publiken, otydlighet och ospecifikt sammelsurium är metateaterns värsta fiende. Något som skickligt undvikts här. De svenska flyktingarna bjuder publiken på en pedagogisk genomgång om pjäsens upplägg, och tack vare en välbehållen karaktär från sekunden publiken kliver in på teatern blir det trovärdigt; det är flyktingar - inte tränade skådespelare - som ska framföra Utvandrarna.

 

Scenen är traversal och publiken uppdelad i två delar som ser varandra med spelplatsen emellan. Skådespelarna utnyttjar rummet till max - inte bara genom att ändra läge för de olika publiksidorna, utan genom att gå in i angränsande rum, slå i dörrar i en annan del av byggnaden, skrika från platser vi i publiken inte kan se. Simon Carnells "dåliga" ljusdesign ökar amatörernas trovärdighet och ger en charm till spelplatsen. Kristinas och Karl-Oskars berättelse bryts av skådelspelarnas egna sorg, panikattack och ångest. Johanna Kolflaaths blinda Alma  övertygar när hon med hjälp av sina flyktingvänner rör sig över scenen. Som karaktären Lisa framhåller i början: Hon är blind men kan spela teater ändå! Och det kan hon. De. Skådespeleriet är naturalistiskt, i mina ögon Meisner-inspirerat och befriande långt från den typiska "dramaten-stilen" som så ofta (nästan alltid) visas på svenska scener. Nej, jag hör inte varenda ord. Och nej, det gör absolut ingenting. Jag ser ju, jag förstår genom beteendet på scen. Och jag hör i stort sett allt ändå.  

 

Scenografin är rik på symboler, och kostymerna förtydligar karaktären i Utvandrarna. De används inte hela tiden; ofta är skådespelarna på scenen iklädda endast sina egna sjabbiga kläder. Kläder som hängt med sedan flykten från Sverige. 

 

Ett pressklipp om pjäsen kan ni läsa här.

 

Utvandrarna väcker tankar. "Vi har alla potential att bli flyktningar. Det är en förmåga alla människor har" som regissören Klas uttrycker det. När männsikor flyr fattigdom och svält, men får avslag för att de inte har ett tillräckligt starkt skyddsbehov. När man tagit barnen med sig över havet för att bygga framåt. När man har. Gett. Upp. ALLT. Och tvingas börja om igen - vad händer med en människa då? Vilket ansvar har vi egentligen för varandra?

 

"Utvandrarna" på Skara Skolscen var en frisk fläkt. Och även om jag önskat att föreställningens slut blivit tydligare så är jag mycket, mycket glad att jag reste fyra timmar för att se den.

 

 

 

För några år sedan skrev jag om Bengt Ohlssons artikel i DN (du kan se inlägget här). Han ifrågasatte de starka vänstervindar som blåst, och fortfarande blåser, över Kultursverige. Nu får han indirekt medhåll av Johan hakelius på Aftonbladet. 

 

Hur kommer det sig att teater per automatik ska luta sig eller vridas åt vänster? Eller rättare sagt, hur kommer det sig att teater ANTAS luta åt vänster? En snabb skanning av mina vänner inom teaterbranchen avslöjar en homogenitet som många av dem i vanliga fall normkritiskt skulle fnysa åt. Några står i det politiska mittfältet, och väldigt få står till höger. 

Och jag upprepar samma fråga som jag ställde för nästan fyra år sedan: varför måste teater vara så sammankopllad med de egna politiska åsikterna? Att man blandar teater och politik - självklart. Teatern vill och bör påverka, om än inte alltid politiskt. Men kanske kan man låta teatern ärligt undersöka, ställa öppna frågor utan att ständigt sitta med ett egenskrivet facit precis bredvid. 

 

Och kanske, kanske kan man umgås inom kulturramarna och befinna sig på helt olika politiska skalor. Och respektera varandra för det? 

Cabaret. Festen som inte tar slut, där vinet flödar och flickorna likaså. Där skrattet varvas med lockande ögonkast och lågmälda stönanden, och glittret bländar dig då scenljusens lampor slås på.

 

 

Nyss hemkommen från Uppsala stadsteaters senaste musikalsatsning vill jag inte låta rösten bära. Innesluten i min tysta bubbla låter jag orden istället flöda genom tangentens knappande tryck, och ljudet påminner om Cliff Bradshaws gamla skrivmaskin. Inte för att jag behöver en påminnelse om vad jag nyss bevittnat.

 

Den första akten: farten ökar, vi som publik innesluts redan i välkomstfrasen i den svängiga, utmanande, komiska, akrobatiska ensemblens höga energi och härliga sånger. Scenografin som flytande förändras och utnyttjas, väl genomtänkt av Fridjon Rafnsson. Koreografin som bjuder på förvånande vighet och imponerande styrka, där saker ständigt händer och fokus ibland stjäls av briljanta ensemblemedlemmar som strålar mer än den gigantiska discokulan. Roger Lybecks koreografiska talang tillsammans med musikalstjärnor som Kitty Chan och Camilo Ge Bresky blir en fullträff och jag vill ha mer, mer, mer. Mer av de vackra rösterna och mer av Oscar Pierrou Lindén fantastiska tolkning av Konferencieren, som är helt trovärdig i sin skruvade, extrema och ack så intressante karaktär.

 

Efter pausen blir allvaret synligt. Sprickorna kan inte längre dölja sin förstörda fasad, och svaga människor klättrar på andra för att bokstavligt talat nå toppen. Nazityskland slår med knogjärnad näve igenom det glada Berlin, där glädjen redan från början varit ytterst villkorlig och mer ett desperat försök att fly vardagen som blir allt mörkare.

 

Mot slutet byts vackra dräkter mot vita underkläder, lika vita som slaktlamm. Nazisten och hans flamma, hon som brinner av andras blod, står över dem alla, triumferandes stirrande ut mot intet, mot alltet, mot fosterlandet som bedyras tillhöra dem, till toner som glättigt plingar på. Då - just då - väcks något djuriskt inom mig. Jag vill bita, riva, slita. Åsamka lika stor skada som de gör genom att bara stå där.

 

När ljuset släcks är tacksamheten stor att det dröjer några extra sekunder innan applådtacket börjar. Tystanden och mörkret hade gärna fått sträcka ut sig i någon minut.

 

Jag vill inte tala. Jag vill bara känna. Och det gör jag.

 

 

På fredag går teaterfestivalen PLEJ av stapeln.

 

Då visas även ett utdrag ur "ingen Ser En - men jag finns", en pjäs jag skrev 2010 och sedan bearbetat.

 

En teaterfestival för att stötta och öppna dörrar för teaterutövare i Uppsala. En teaterfestival där teaterutövare får chans att mötas, mingla. En teaterfestival för att vi behöver fler scener, behöver varandra och behöver kultur som inte begränsas av publikpanik och institutioner.

 

Som vi längtar.

Imorgon är det val i staden Avignon, 10 mil norr om Marseille.
Det är den andra och avgörande valomgången för att välja ny borgmästare.

 

Varför är då detta intressant ur ett teaterperspektiv?

1947 grundades teaterfestivalen i Avignon av regissören Jean Vilar. Den har sedan dess vuxit och kommit att bli en väldigt viktig festival och samlar varje år tusentals besökare. I år hålls den för första gången av skådespelaren/regissören Oliver Py.

 

 

I den första valomgången vann Nationella Frontens kandidat. Partiets invandrarfientliga politik krockar med teaterfestivalens grundläggande värden, och teaterfestivalschefen hotar nu att flytta festivalen om NF skulle vinna valet.

 

Att högervindar blåer i Europa är knappast en nyhet. För något år sedan skrev jag om Ungerns nya teaterdirektör på nationalteatern (du kan läsa det blogginlägget här).

 

Vilken roll får teatern när extrema politiska krafter vill inta scenen? Och vad kan vi, som lever för och av teater, göra för att förpassa dem till publikplats med skymd sikt?

 

 

Catharsis

 

Rening

 

Ny energi, explosiv eller imploderande.

 

Nyss hemkommen från Fyrishovs multihallar efter teaterkonserten Come Together! känner jag presis så. En explosion utav sinnesintryck, oväntade toner och en ljuddesign som tränger in i varenda cell och får en att vilja dansa, sjunga och skratta på samma gång.

 

Anja Vang Kraghs fantastiska kostymer är en orgie i kreativitet som stimulerar och inspirerar. Hon räds inte för att gå till överdrift utan laborerar friskt med färger, former och låtsad fågelskit. Tillsammans skapar enbart kostymerna ett fyrverkeri som förstärks hundrafallt av den fantastiska ljusdesignen - en design som lever i gränslandet mellan rockkonsert och magisk mystik som kommer till liv just på grund av scenens skymningsljus. 

 

Det märks att ensemblen är sammansvetsad - trots att föreställningen inte följer någon storyline är karaktärerna så konsekventa och trollbinder med sin oerhörda scennärvaro. Skratt och facination blandas och når sin extas då scenografin plötsligt blir tredimensionell och man inte riktigt längre vet ur vilket perspektiv scenen ses. Är det uppifrån eller från sidan och hjälp vilket djup...

 

 

När man själv regisserar ( ibland mer än en produktion åt gången) blir man snabbt urvattnad om man inte är noggrann med att fylla på med sinnesintryck skapade av andra. Att bara hämta inspiration från sig själv blir snabbt instängt och kvalmigt. Då är produktioner av det här slaget att likna med en adrenalinspruta, en injektion av inspiration och ny energi.

 

Och man får känna sig renad. 

 

 

Nyårslöften har vi väl alla avgett och åtminstone någon gång brutit. Jag brukar hålla mig till enkla löften som på något sätt skulle förgylla vardagen, såsom att använda kjolar mer eller titta mer på film. Det sista funderade jag på att återanvända i år. Men så slog det mig, att när nu nästan halva året redan är planerat för egen del - varför inte då satsa på nyårsdrömmar?

 

Min dröm är att få fullborda minst två lyckade produktioner.

Min dröm är att medverka i en välgjord kortfilm.

Min dröm är att få undervisa nyfikna skådespelare.

och framför allt - min dröm är att få påverka genom teater.

 

Gott nytt år, allihop, och må teatern finnas vid er sida hela 2014!

 

När ett projekt tagit slut infinner sig en liten tid av återhämtning. Men man får akta sig, för om tiden blir för lång riskerar inspirationen och initiativkraften att tyna bort i ett handlingsförlamande dis. Så i väntan kanaliseras delvis energi till att valla massor till dynamiska konstellationer som förhoppningsvis sätter pricken över i under årets julspel. Den övarsvallande glädjen i att träffa och lära känna nya förmågor tar aldig slut, och varje gång förvånas jag över den oerhörda skaparglädje som formas när man möter intresserade och glada människor som ivrigt samarbetar för att nå högre mål.

 

I årets julspel får vi följa enkla kvinnor, rika kungar, fattiga herdar och dånande änglar när evangeliet presenteras för mänskligheten. Och se sångerna, musiken, rösterna och ljuset tillsammans skapa en symfoni av glädje och helighet.

 

Advent och förväntan, hoppas vi ses den 8 december på Axel Johanssons gata.

Joy to the world, the Lord is come!

 

Ikväll blir det första repet som jag ska regissera inför julkonserten. Nya ansikten, nya förmågor, en ny själ som förhoppningsvis sätts i brand under förberedelseprocessen. För hur kan man motstå magin och pulsen i ett ensemblearbete?

 

Att sedan få regissera teman som ligger så varmt om hjärtat i sammanhang med så många kompetenta deltagare är en riktig lyx. Kom till Livets Ord den 8 december kl 18.00 så förstår ni vad jag menar!

Ibland får man en idé som slor rot och med en maskros kraft tränger sig igenom den tjockaste asfalt.

 

Ibland har man tur och får till fantastiska kontakter där energin får flöda och mångdubblas.

 

Ibland somnar man med ett lyckligt leende på läpparna och med reportage och beröm blandade om varandra.

 

"De mörka åren" är en sådan idé. Fantastiska skådespelare, otrolig samordnare och begåvad illustratör. Tänk vilken förmån att få jobba och skapa tillsammans med sådana människor! Hittills fyra föreställningar och över 140 besökare.

 

Med lite tro och driv kan man skapa mycket, och bevisa för sig själv att kultur inte är något begränsat till några elitistiska få, utan något som vi alla får ta del av. Men den kommer inte av sig själv - den kräver hårt arbete, mot och fokuserade initiativ. Först då kan den växa, mångdubblas och skapa ljuva leenden.

 

En fantastisk sak när man börjar med nya projekt är att plötsligt handlar allt om just det temat!

 

Just nu står jag med ett ben i var sitt projekt och doppar handen i ett tredje. Alla sinnesintryck! Alla superrelevanta nyheter! Måste snart gå teater och få in någon annans tankar för att krydda det hela.

 

Uppsala är faktiskt en stor stad. Här finns ett antal seriöst teaterutövande människor, och att långsamt börja lära känna dem i alla möjliga olika konstellationer är oerhört fascinerande. Fram med mer teaterkonst där vi kan samarbeta!

 

Först ut: Uppsala – De mörka åren

 

Idag höll jag ett infomöte om "Uppsala - de mörka åren"
En stadsvandring om Uppsalas förflutna
En vandring bakom hörn och in i mörka gränder.
En vandring där medvandrarna får lära känna, bygga nytt och bli varma i kläderna.

Efterlyser fler projekt i Uppsala som det är lätt att engagera sig i. Där man får dela sin konstkompetens med andra.

Att regissera något igen... fatta tag i taktpinnen, göra levande de pulserande visionerna och tvinga fram ett budskap som ligger djupt begravet bakom hjärtats trötta slag

Se ljuset gå upp och känna kontakten, de sprakande vibrationerna som får en att tappa andan, luften som laddas och koncentrationen som dras bakåt likt strängen på en båge, redo att skjuta mitt i prick.

Teaterns svarta golv, skådespelarnas röster som bär ut i rymden

Jag är inte hel än

Så går den friska hyn i eftertankens kranka blekhet över....

Dagen efter en premiär börjar man tänka. Lättnaden över en väl genomförd föreställning blandas snabbt med tankar om vad man kan göra bättre. Och det är väl nyttigt, att aldrig nöja sig utan hela tiden sträva efter bättre resultat, mer inlevelse, bättre samspel och att dra in publiken mer i sin historia.

 

 

Vi har jobbat med Hamlet sedan starten av höstterminen, och det är ett trevligt gäng som har format produktionen.