Garbo Transcending Thorugh Time
Kom nyss hem från Ottiliana Rolandssons föreställning "I was Greta Garbo".
Att göra en enmansföreställning är ju som bekant en utmaning - ingen att spela mot och publikens oavbrutna uppmärksamhet. Att dessutom personifiera en känd person; en ikon, ökar nivån på utmaningen ytterligare några snäpp.
Vi sätter oss i de guldfärgade fåtöljerna i den nyrenoverade teatern, och möts av ett välkänt porträtt av den kända svenskan. "Greta Garbo" kommer gåendes nerför gången mot scenen, och en ensam tändare lyser upp hennes ansikte.
En Garbo i limbo, inte riktigt död men ändå utanför sin gamla kropp möter publiken, leder oss genom olika tillfällen och tillstånd i skådespelerskans liv. Den gamla Garbo blickar tillbaka på sitt liv, för samtal med sitt själsliga jag om vad som var meningen med allt. Lilla Greta försöker muntra upp sina föräldrar med skuggteater. Filmstjärnan på toppen av sin karriär flyr undan papparazzis.
Vit scenografi bryter av den svarta lådan. Ett vitt draperi utgör bakgrund för de projicerade fotografierna (där bilder på Garbo ibland varvas med bilder av Rolandsson, ofta utan att publiken ens är medvetna om det - så pass lik är hon ikonen). Draperiet används flitigt i berättandet, det blir en sjal, brev, olika klänningar - fantasin bakom det kreativa användandet vittnar om ett vasst regiöga och krediterar Finola Hughes regi. Alla saker är vita- en resväska, champagneflaska, en stol, en säng. Några fåtal plagg är svarta, men tillsammans skapar rekvisita och scenografi harmoni.
Ljuset skulle kunna justeras en aning, ibland lämnas skarvar här och var och enstaka skiftningar är lite för snabba. Som den ljuspedant jag är kan jag inte undgå att lägga märke till det - i övrigt är allt mycket bra.
Radioklipp, Garbos inre röst och fotona på Garbo utökar dimensionen och skapar tillsammans med det varierande och intensiva skådespelet en rik berättelse, och som publik sitter jag fångad, njuter av mystiken och skönheten. De glamorösa rörelserna förtrollar, handen dramatiskt draperad över pannan, de blå ögonen som tårade vänds mot ljuset, glittrar.
Jag har hört föreställningen två gånger. Men nu, när jag fick se den, blev Garbo mer levande för mig än hon någonsin varit.
Att göra en enmansföreställning är ju som bekant en utmaning - ingen att spela mot och publikens oavbrutna uppmärksamhet. Att dessutom personifiera en känd person; en ikon, ökar nivån på utmaningen ytterligare några snäpp.
Vi sätter oss i de guldfärgade fåtöljerna i den nyrenoverade teatern, och möts av ett välkänt porträtt av den kända svenskan. "Greta Garbo" kommer gåendes nerför gången mot scenen, och en ensam tändare lyser upp hennes ansikte.
En Garbo i limbo, inte riktigt död men ändå utanför sin gamla kropp möter publiken, leder oss genom olika tillfällen och tillstånd i skådespelerskans liv. Den gamla Garbo blickar tillbaka på sitt liv, för samtal med sitt själsliga jag om vad som var meningen med allt. Lilla Greta försöker muntra upp sina föräldrar med skuggteater. Filmstjärnan på toppen av sin karriär flyr undan papparazzis.
Vit scenografi bryter av den svarta lådan. Ett vitt draperi utgör bakgrund för de projicerade fotografierna (där bilder på Garbo ibland varvas med bilder av Rolandsson, ofta utan att publiken ens är medvetna om det - så pass lik är hon ikonen). Draperiet används flitigt i berättandet, det blir en sjal, brev, olika klänningar - fantasin bakom det kreativa användandet vittnar om ett vasst regiöga och krediterar Finola Hughes regi. Alla saker är vita- en resväska, champagneflaska, en stol, en säng. Några fåtal plagg är svarta, men tillsammans skapar rekvisita och scenografi harmoni.
Ljuset skulle kunna justeras en aning, ibland lämnas skarvar här och var och enstaka skiftningar är lite för snabba. Som den ljuspedant jag är kan jag inte undgå att lägga märke till det - i övrigt är allt mycket bra.
Radioklipp, Garbos inre röst och fotona på Garbo utökar dimensionen och skapar tillsammans med det varierande och intensiva skådespelet en rik berättelse, och som publik sitter jag fångad, njuter av mystiken och skönheten. De glamorösa rörelserna förtrollar, handen dramatiskt draperad över pannan, de blå ögonen som tårade vänds mot ljuset, glittrar.
Jag har hört föreställningen två gånger. Men nu, när jag fick se den, blev Garbo mer levande för mig än hon någonsin varit.
Kommentarer
Postat av: anne grethe kolflaath
Spennende! Ta den till Stockholm :)
Trackback
