Some girls

Musiken kommer från högtalarna längst bak i rummet. Ljuset är tänt på scenen och avslöjar ett hotellrum. Vi sitter ganska länge och väntar på att föreställningen ska börja, någonting har hänt bakom scenen eller så väntar de på att fler personer ska droppa in i den halvfulla teatern. Till slut dimmas ljusen lite, insinuerar att föreställningen är på väg att börja.

En kille kommer in på scenen. Han har en brun skinnjacka och är allmänt cool, lite för häftig för att faktiskt vara det. Han sätter på dunkande partymusik och taggar sig själv framför spegeln. Så knackar det på dörren. En kvinna kommer in. Och stämningen är allt annat än avslappnad. Långsamt och i korta sidorepliker börjar en historia nystas fram, inte helt självklar för den i publiken som inte lyssnar. De har varit tillsammans, men inte setts på tolv år. Anklagelser om vad som egentligen hände på "prom night". Fanns det någon annan? Rädslan för ett förutsägbart liv, allt invävt i ett nervöst småsnackande om hotellnötter, vatten, och barnen som måste hämtas på dagis.

Nästa scen möter samma kille en tjej som skrattande ligger utvräkt över ytterligare en hotellsäng. Shortsen når knappt under skinkorna och en cigarett hittas alltsom oftast mellan lång- och pekfingret. De skrattar, attraktionen är tydlig. Pratar om svunna tider. Pratar om framtiden, giftermålet som väntar honom. Hur långt bort NY är, hur omöjligt det är att där veta vad som händer här.

Ytterligare ett hotellrum; en kvinna möter samma grabb med kall tystnad. Förklarar att hennes bedragna man väntar utanför, att han denna gång är mer än väl medveten om mötet i rum 127. Rummet där han viskat så många löften om kärlek på raster eller efter föreläsningar. Vad som hände efter att henes make fick reda på dem. Hur sviken hon kände sig då han bara drog, men hur hon funnit ny kärlek och respekt för sin man, som valde att stanna trots otroheten.

Sista rummet: Bobby som undrar om något någonsin hände med tvillingsystern. Systern som dog i leukemi för några år sen. Har han inte hört det? Förkrossad bedyrar han att nej, aldrig. Ok. Syrran bor i Santa barbara och mår bra. Hon torkar tårana från ögonen och rycker lätt på axlarna, medans han står förvirrad, förvånad och sedan förbannad. Sånt skojar man inte om!

Kommunikationen skjuter som en pingpongboll mellan skådespelarna, även då inget sägs råder det inget tvivel omm att kommunaktion pågår. Allvarliga samtal som har legat under ytan för länge. Vad vill du mig nu, efter all denna tid?
Naturligheten hos dem på scen, de ögonblickshastiga ögonblicken, organiskt och levande. Teatraliteten finns inte, det som händer framför oss är nytt, fräsht, verkar aldrig sagts förut.

Scentransitionerna är på tok för långa och skulle behöva koreograferas, och pjäsen skulle inte skada av att skära bort 20 minuter, eller till och med en halvtimme. Men agerandet är utsökt, och trots att det är en väldigt "pratig" pjäs utan några visuella effekter behålls intresset. Skådespelarna är så övertygande att jag efteråt har svårt att prata med killen, som jag genuint tycker är en första klassens skitstövel. Han skrattar när jag säger det och medger att han fått acceptera att bli sedd som en sådan för ett tag.

Some Girls, uppsatt av Playhouse West, är definitivt en sevärd pjäs, speciellt om man som skådespelare vill bli inspirerad till nya höjder. Och även om den var lite väl lång, var sista scenen fantastisk, och till slut kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag lämnade min plats med en katharsis som jag inte känt på länge.

New York Times' review om pjäsen kan du läsa här.



Från en lektion på PHW.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0