Med kultur som motmedel

I den belgiska förorten Molenbeek pågår ett intressant arbete. Kulturarbetare där tar tag i den känsliga frågan kring extremism och använder teatern som verktyg för att sätta igång samtal och eftertanke. P1 gjorde ett reportage som inspirarade mig - det är ju precis såhär det ska vara. 
 
I en stad som nyligen skakats av terrordåd, i en förort som blivit känd för att föda jihadister - där har människor inom kultursfären valt att inte låta sig tystas. Tvärtom låter de röster höras för att motverka terrorn och rädslan som följer i dess spår. 

Teater är ett kraftfullt verktyg. Den konfronterar publiken och tvingar till ett ömsesidigt här-och-nu.
 
Just konfrontationen var det jag eftersträvade i mitt senaste projekt, pjäsen Objective:Sweden. Den handlar om en grupp svenska ungdomar som bor i ett ockupperat Uppsala. Halva Sverige är invaderat och ungdomarna försöker ta sig över gränsen till den ännu svenska sidan, till familjen och den relativa tryggheten.
 
Vi som bott här hela våra liv, som kanske går många generationer tillbaka, vi tar freden för given. Och "dem" - de som kommer hit, de som flyr, de som har helt andra erfarenheter - deras perspektiv är det svårare att sätta sig in i. Men vi behöver bara vända oss mot vilken somhelst av våra kringliggande nordiska grannar för att möta mäniskor som bara några generationer bakåt mycket tydligt minns hur det är att leva under ockupation. 
 
 
Foto: Justina Fransson
 
Vi kan inte möta hat med hat, för då kommer vi bara lägga bränsle på elden. Men vi behöver inte heller möta hat med tystnad - genom teatern kan vi ge röst åt dem som vars skrik drunknar i bruset, vi kan se publiken i ögonen och vi kan locka, tjata, tvinga fram en eftertanke. När vi på scenen identifierar oss med en annan människas berättelse, hjälper vi också publiken skapa en identifikation. 

De. Vi. Du. Jag. Ingen har råd att stå tyst. 

När det går in under huden

Det är ett tryck bakom tinningarna och jag vill inte prata på ett tag. Ord känns överflödiga, onödiga. Ändå försöker jag med hjälp av dem beskriva det som nyss skett. Det som nyss skett på en liten scen i en liten stad i ett litet land. Och som varit så, oerhört... Stort.
 
Svenska flyktingar på en hemlig flyktingförläggning har repeterat och satt upp Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" i bearbetning av Farnaz Arbabi. De framför pjäsen för de första svenskar de möter efter fyra veckors total isolering. Innan pjäsen får vi följa med en av dem, han berättar om den egna flykten och vi förstår att det skett något hemskt hemma, något fruktansvärt. Och visst måste det ske något fruktansvärt för att människor ska fly från sina hem?
 
Metateater, en pjäs i pjäsen, kan så lätt gå fel. Referenser som flyger över huvudet på publiken, otydlighet och ospecifikt sammelsurium är metateaterns värsta fiende. Något som skickligt undvikts här. De svenska flyktingarna bjuder publiken på en pedagogisk genomgång om pjäsens upplägg, och tack vare en välbehållen karaktär från sekunden publiken kliver in på teatern blir det trovärdigt; det är flyktingar - inte tränade skådespelare - som ska framföra Utvandrarna.
 
Scenen är traversal och publiken uppdelad i två delar som ser varandra med spelplatsen emellan. Skådespelarna utnyttjar rummet till max - inte bara genom att ändra läge för de olika publiksidorna, utan genom att gå in i angränsande rum, slå i dörrar i en annan del av byggnaden, skrika från platser vi i publiken inte kan se. Simon Carnells "dåliga" ljusdesign ökar amatörernas trovärdighet och ger en charm till spelplatsen. Kristinas och Karl-Oskars berättelse bryts av skådelspelarnas egna sorg, panikattack och ångest. Johanna Kolflaaths blinda Alma  övertygar när hon med hjälp av sina flyktingvänner rör sig över scenen. Som karaktären Lisa framhåller i början: Hon är blind men kan spela teater ändå! Och det kan hon. De. Skådespeleriet är naturalistiskt, i mina ögon Meisner-inspirerat och befriande långt från den typiska "dramaten-stilen" som så ofta (nästan alltid) visas på svenska scener. Nej, jag hör inte varenda ord. Och nej, det gör absolut ingenting. Jag ser ju, jag förstår genom beteendet på scen. Och jag hör i stort sett allt ändå.  
 
Scenografin är rik på symboler, och kostymerna förtydligar karaktären i Utvandrarna. De används inte hela tiden; ofta är skådespelarna på scenen iklädda endast sina egna sjabbiga kläder. Kläder som hängt med sedan flykten från Sverige. 
 
 
Ett pressklipp om pjäsen kan ni läsa här.

 
Utvandrarna väcker tankar. "Vi har alla potential att bli flyktningar. Det är en förmåga alla människor har" som regissören Klas uttrycker det. När männsikor flyr fattigdom och svält, men får avslag för att de inte har ett tillräckligt starkt skyddsbehov. När man tagit barnen med sig över havet för att bygga framåt. När man har. Gett. Upp. ALLT. Och tvingas börja om igen - vad händer med en människa då? Vilket ansvar har vi egentligen för varandra?
 
"Utvandrarna" på Skara Skolscen var en frisk fläkt. Och även om jag önskat att föreställningens slut blivit tydligare så är jag mycket, mycket glad att jag reste fyra timmar för att se den.
 
 
 

Improvisation at #swimp16

Yesterday was one of those unexpected days, when you don't expect anything different to happen.

I woke up early, got ready and brought a friend to a breakfast bufée as a birthday present. In the line to the cheese, I exchange some words with the woman next to me. I ask what she is doing in Sweden and she tells me she's part of an impro group. I obviously get very excited and tell her I'm doing theatre as well.

Long story short; me and my friend are invited to their table and we have breakfast with this big group of Indian improvisation actors and producers. They invite us to come and see the show, so tonight I went straight from rehearsal and hurried to the theatre.

The night turned out wonderfully; not only did I get to see lovely acts, witty scenes and wonderful acting; I also got to have many and long conversations with so many interesting people.

And in there is the magic. What almost always happens when a big gorup of people sharing an interest get together, no "musts" involved, but a healthy curiosity and an eagerness to expand - your mind as well as you network. If this common interest then happens to be theatre, well then you have a grand slam.

I am so excited for this life. I can't wait to explore, dig deeper, collaborate... Art is more than a service to the public, its a way of living, it's a purpose. And I want to fulfill that purpose with as many wonderful people as I possibly can.

Teater för att leva

Mitt ansvar gentemot er.
Är det inbillat?
 
Vårt ansvar gentemot dem.
 
Ditt ansvar gentemot henne/honom.
 
Deras ansvar gentemot oss.
 
Att arbeta med teater har för mig två syften: det ena är att berätta en berättelse, förmedla en tanke, påverka eller skaka om. En berättelse som på något sätt berör och allra helst förvandlar dem som tar del av den. Det andra handlar om dem som tar del av arbetet, som gemensamt skapar, mejslar, fantiserar och kämpar fram alla de tusentals detaljer som tillsammans bildar en enhet.

Jag undervisar i teater, och jag skriver och regisserar teater. Tre olika delar som ibland smälter samman i en produktion, ibland är tre helt separata faktorer.
 
Men för mig tjänar teatern ytterligare ett, speciellt, syfte. Ett syfte som jag vet att jag delar med många andra världen över. Jag behöver teatern för min egen skull. För att kunna kämpa framåt. För att få stöd i kreativiteten. Teatern och de upplevelser som kommer med den blir som en drog, och likt en abstinensriden hetsar jag tillbaka till källan där stimulansen finns och får sprida en välbehaglig, pulserande eufori genom kroppen.

Det där ögonblicket där samspelet är totalt.
Idén som slår ner som en blixt från klar himmel.
Verkligheten i scenen, sprungen ur fantasins "som om" som tar över och får omvärlden att försvinna.

Mitt ansvar gentemot er: att skapa en verklighet ni tror på.
Mitt självpåtagna ansvar: Att aldrig sluta skapa en verklighet ni tror på.
 
 
"Medea"
Bilden är tagen från Uppsala Stadsteaters hemsida.
 
 

Tankar framåt

Idag hade mina teaterelever finals.
De har under en månads tid skrivit, regisserat, skådespelat och producerat varsina enaktare.

Och resultatet var... så bra.

Jag saknar det de gjorde. Så många år är regin det enda som funnits, det enda som fått ta tid. Och jag saknar att skapa. Att ska med rösten, med kroppen, hitta specifika ögonblick och leva i en alternativ värld.

Nya projekt. Snart. Måste ge det tid...

Teaterpolitik, teater och politik, politisk teater, polariserad teater....

För några år sedan skrev jag om Bengt Ohlssons artikel i DN (du kan se inlägget här). Han ifrågasatte de starka vänstervindar som blåst, och fortfarande blåser, över Kultursverige. Nu får han indirekt medhåll av Johan hakelius på Aftonbladet. 
 
Hur kommer det sig att teater per automatik ska luta sig eller vridas åt vänster? Eller rättare sagt, hur kommer det sig att teater ANTAS luta åt vänster? En snabb skanning av mina vänner inom teaterbranchen avslöjar en homogenitet som många av dem i vanliga fall normkritiskt skulle fnysa åt. Några står i det politiska mittfältet, och väldigt få står till höger. 

Och jag upprepar samma fråga som jag ställde för nästan fyra år sedan: varför måste teater vara så sammankopllad med de egna politiska åsikterna? Att man blandar teater och politik - självklart. Teatern vill och bör påverka, om än inte alltid politiskt. Men kanske kan man låta teatern ärligt undersöka, ställa öppna frågor utan att ständigt sitta med ett egenskrivet facit precis bredvid. 
 
Och kanske, kanske kan man umgås inom kulturramarna och befinna sig på helt olika politiska skalor. Och respektera varandra för det? 

Chicago - svunnen tid i strassprydd karikatyrporr

Förväntningarna har varit stora och långtgående. Två nätter innan drömmer jag att det blir något strul med tiden, så att jag 45 min innan föreställningens början fortfarande befinner mig på jobbet i en annan stad. Och min enda tanke är att jag kommer missa "All that jazz".
 
Men 45 minuter innan föreställningen sitter jag på ett närbeläget café, och hinner i lugn och ro inta min plats i god tid innan gotime. Och så sätter introt igång. Orkestern är smart placerad på scengolvet till regihöger samt på en balkong till vänster. Alla är klädda i kvinnokläder, med chica 20-talsfrisyrer. Och somliga av männen är betydligt bekvämare i outfiten än andra.
 
Foto: Petra Hallberg
 
 
Att bara titta och lyssna på orkestern är en fin och fokusfixerande början. En bra uppladdning för det stora shownummer som snart ska börja. Från min plats på andra raden är tydligheten kristallklar, kanske något mer än jag önskat. Framförandets stil påminner mig om öppningsnumret till Ronny Danielssons Cabaré vid Uppsala stadsteater 2014. Skillnaden är att medan den överdrivna sexualiteten som blir en slags pornografisk karikatyr fungerade utmärkt för sexklubben Kit Kat klub, inte fungerar lika bra för en jazzklubb under förbudstiden. Stilgreppet för mig till tankar på genus och teatralitet. Och jag saknar sensualiteten. Trots stilgreppet är öppningsnumret odiskutabelt storslaget. En sexscen med en helt klart naken skådespelare bringar mig lite ur fattningen och jag kan inte låta bli att fundera över repprocessen för just den, men kommer snart fokusmässigt tillbaka till handlingen på scenen.
 
Chicago har den för sig kanske nackdelen att vara en av mina absoluta favoritmusikaler, och då blir förväntningaran såklart väldigt höga. Cell block tango - numret där intendenterna på kvinnofängelset presenteras - är ett av mina absoluta favoritnummer. Så det är med glädje jag lutar mig tillbaka och njuter av showen. Den lätt genomskingliga fängelseuniformen avslöjar lårhöga strumpor och glimtar av naken hud. Gallersystemet fungerar som klätterställning och erbjuder vackra och kreativa möjligheter för akrobatik och nivårarbete.
 
Foto: Petra Hellberg


Viktor Brattströms scenogografi fungerar utmärkt. En glamoröst 20-tal med stora glödlampor, stora draperade tygvåder, läckra pianon och, som nästan alltid på Stockholms stadsteater, smidiga scenlösningar.
 
Att höra låtar man kan utantill på engelska översatta till svenska blir ett störningsmoment, även om jag tycker att Calle Norlén gjort ett utmärkt jobb med översättningsarbetet.

När showen slutligen är över sitte jag nöjd i min fåtölj, estetiskt tillfredsställd och med kvardröjande funderingar över vad man kan åstadkomma med en maffig ensemble.

Ingen Ser En - men jag finns.

Tolv föreställningar av Ingen Ser En - men jag finns.
 
Tolv gånger har min ensemble presterat fantastiska scener och berättat viktiga historier.
 
Tolv gånger har vi fått chansen att beröra en publik, och väcka frågor kring flyktingskap.
 
Stort TACK till er alla som gjort projektet möjligt, alla samarbetspartners och framför allt, min fantastiska ensemble och Cammy! Att våga stå upp för sanningen och inte låta huvudet förvridas av propaganda är så viktigt.Våga se människorna omkring dig, och kom ihåg att varje person är ett eget livsöde med en historia att berätta...
 
Imorgon är det val. Jag hoppas att du som jag gör din röst hörd för de människor som inte själva kan berätta sin historia.
 
 
Ingen Ser En spelades på Gottsunda Dans och Teater 3 sept - 12 sept 2014.
 

Experimenten på scenen

Att experimentera med sceniska uttryck är något jag varmt välkomnar.

Men i experimentets natur ligger riskfaktorn, att det som görs kanske inte når hela vägen fram. Tyvärr är det den känslan som infinner sig när jag lämnar dramaten efter att ha sett Mats Eks uppsättning av Utvandrarna - den starka historien om Kristina och Karl-Oskar och deras beslut att lämna Sverige och smålands steniga jord.

Den texttrogna uppsättningen piercas av dansinslag. Något jag sett fram emot med stor förväntan, för att sedan under föreställningen känna förväntningarna dala och sedan mjukt ta land på backen. Dans för mig måste vara en av två saker (kalla mig banal eller oförstående, men jag står fast vid min ståndpunkt): antingen ska den ha ett högt estetiskt värde, att dansen bär sig själv och kropparnas rörelser vara så intressanta att man dras in i dansen för att det är så vackert/intressant, eller så ska den ha ett tydligt symboliskt värde . De flesta danser i Utvandrarna hade inget av dem. Tyvärr.

Life is a Cabaret

Cabaret. Festen som inte tar slut, där vinet flödar och flickorna likaså. Där skrattet varvas med lockande ögonkast och lågmälda stönanden, och glittret bländar dig då scenljusens lampor slås på.
 
Foto: Carl Thorborg
 
Nyss hemkommen från Uppsala stadsteaters senaste musikalsatsning vill jag inte låta rösten bära. Innesluten i min tysta bubbla låter jag orden istället flöda genom tangentens knappande tryck, och ljudet påminner om Cliff Bradshaws gamla skrivmaskin. Inte för att jag behöver en påminnelse om vad jag nyss bevittnat.
 
Den första akten: farten ökar, vi som publik innesluts redan i välkomstfrasen i den svängiga, utmanande, komiska, akrobatiska ensemblens höga energi och härliga sånger. Scenografin som flytande förändras och utnyttjas, väl genomtänkt av Fridjon Rafnsson. Koreografin som bjuder på förvånande vighet och imponerande styrka, där saker ständigt händer och fokus ibland stjäls av briljanta ensemblemedlemmar som strålar mer än den gigantiska discokulan. Roger Lybecks koreografiska talang tillsammans med musikalstjärnor som Kitty Chan och Camilo Ge Bresky blir en fullträff och jag vill ha mer, mer, mer. Mer av de vackra rösterna och mer av Oscar Pierrou Lindén fantastiska tolkning av Konferencieren, som är helt trovärdig i sin skruvade, extrema och ack så intressante karaktär.
 
Foto: Carl Thorborg
 
Efter pausen blir allvaret synligt. Sprickorna kan inte längre dölja sin förstörda fasad, och svaga människor klättrar på andra för att bokstavligt talat nå toppen. Nazityskland slår med knogjärnad näve igenom det glada Berlin, där glädjen redan från början varit ytterst villkorlig och mer ett desperat försök att fly vardagen som blir allt mörkare.
 
Foto: Carl Thorborg
 
Mot slutet byts vackra dräkter mot vita underkläder, lika vita som slaktlamm. Nazisten och hans flamma, hon som brinner av andras blod, står över dem alla, triumferandes stirrande ut mot intet, mot alltet, mot fosterlandet som bedyras tillhöra dem, till toner som glättigt plingar på. Då - just då - väcks något djuriskt inom mig. Jag vill bita, riva, slita. Åsamka lika stor skada som de gör genom att bara stå där.
 
När ljuset släcks är tacksamheten stor att det dröjer några extra sekunder innan applådtacket börjar. Tystanden och mörkret hade gärna fått sträcka ut sig i någon minut.
 
Jag vill inte tala. Jag vill bara känna. Och det gör jag.
 
 

Sista rycket

På fredag går teaterfestivalen PLEJ av stapeln.
 
Då visas även ett utdrag ur "ingen Ser En - men jag finns", en pjäs jag skrev 2010 och sedan bearbetat.
 
En teaterfestival för att stötta och öppna dörrar för teaterutövare i Uppsala. En teaterfestival där teaterutövare får chans att mötas, mingla. En teaterfestival för att vi behöver fler scener, behöver varandra och behöver kultur som inte begränsas av publikpanik och institutioner.
 
Som vi längtar.

Politiska krafter och kulturens spår

Imorgon är det val i staden Avignon, 10 mil norr om Marseille.
Det är den andra och avgörande valomgången för att välja ny borgmästare.
 
Varför är då detta intressant ur ett teaterperspektiv?
1947 grundades teaterfestivalen i Avignon av regissören Jean Vilar. Den har sedan dess vuxit och kommit att bli en väldigt viktig festival och samlar varje år tusentals besökare. I år hålls den för första gången av skådespelaren/regissören Oliver Py.
 
 
I den första valomgången vann Nationella Frontens kandidat. Partiets invandrarfientliga politik krockar med teaterfestivalens grundläggande värden, och teaterfestivalschefen hotar nu att flytta festivalen om NF skulle vinna valet.
 
Att högervindar blåer i Europa är knappast en nyhet. För något år sedan skrev jag om Ungerns nya teaterdirektör på nationalteatern (du kan läsa det blogginlägget här).
 
Vilken roll får teatern när extrema politiska krafter vill inta scenen? Och vad kan vi, som lever för och av teater, göra för att förpassa dem till publikplats med skymd sikt?
 
 

Come together - en explosion av energi

Catharsis
 
Rening
 
Ny energi, explosiv eller imploderande.
 
Nyss hemkommen från Fyrishovs multihallar efter teaterkonserten Come Together! känner jag presis så. En explosion utav sinnesintryck, oväntade toner och en ljuddesign som tränger in i varenda cell och får en att vilja dansa, sjunga och skratta på samma gång.
 
Anja Vang Kraghs fantastiska kostymer är en orgie i kreativitet som stimulerar och inspirerar. Hon räds inte för att gå till överdrift utan laborerar friskt med färger, former och låtsad fågelskit. Tillsammans skapar enbart kostymerna ett fyrverkeri som förstärks hundrafallt av den fantastiska ljusdesignen - en design som lever i gränslandet mellan rockkonsert och magisk mystik som kommer till liv just på grund av scenens skymningsljus. 
 
Det märks att ensemblen är sammansvetsad - trots att föreställningen inte följer någon storyline är karaktärerna så konsekventa och trollbinder med sin oerhörda scennärvaro. Skratt och facination blandas och når sin extas då scenografin plötsligt blir tredimensionell och man inte riktigt längre vet ur vilket perspektiv scenen ses. Är det uppifrån eller från sidan och hjälp vilket djup...
 
 
 
Foto: Uppsala Stadsteater
 
När man själv regisserar ( ibland mer än en produktion åt gången) blir man snabbt urvattnad om man inte är noggrann med att fylla på med sinnesintryck skapade av andra. Att bara hämta inspiration från sig själv blir snabbt instängt och kvalmigt. Då är produktioner av det här slaget att likna med en adrenalinspruta, en injektion av inspiration och ny energi.
 
Och man får känna sig renad. 
 
 

Nytt år, nya tag och nya möjligheter att upptäcka och erövra

Nyårslöften har vi väl alla avgett och åtminstone någon gång brutit. Jag brukar hålla mig till enkla löften som på något sätt skulle förgylla vardagen, såsom att använda kjolar mer eller titta mer på film. Det sista funderade jag på att återanvända i år. Men så slog det mig, att när nu nästan halva året redan är planerat för egen del - varför inte då satsa på nyårsdrömmar?
 
Min dröm är att få fullborda minst två lyckade produktioner.
Min dröm är att medverka i en välgjord kortfilm.
Min dröm är att få undervisa nyfikna skådespelare.
och framför allt - min dröm är att få påverka genom teater.
 
Gott nytt år, allihop, och må teatern finnas vid er sida hela 2014!
 
 Bild från Succévandringen De mörka åren, som eventuellt kommer ha nypremiär senare i vår

Julspel

När ett projekt tagit slut infinner sig en liten tid av återhämtning. Men man får akta sig, för om tiden blir för lång riskerar inspirationen och initiativkraften att tyna bort i ett handlingsförlamande dis. Så i väntan kanaliseras delvis energi till att valla massor till dynamiska konstellationer som förhoppningsvis sätter pricken över i under årets julspel. Den övarsvallande glädjen i att träffa och lära känna nya förmågor tar aldig slut, och varje gång förvånas jag över den oerhörda skaparglädje som formas när man möter intresserade och glada människor som ivrigt samarbetar för att nå högre mål.
 
I årets julspel får vi följa enkla kvinnor, rika kungar, fattiga herdar och dånande änglar när evangeliet presenteras för mänskligheten. Och se sångerna, musiken, rösterna och ljuset tillsammans skapa en symfoni av glädje och helighet.
 
Advent och förväntan, hoppas vi ses den 8 december på Axel Johanssons gata.

Om

Min profilbild

Janya Cambronero

Regissör, skådespelerska och dramatiker. Här delas tankar och nyheter kring teater - skådespelartekniker, manus, föreställningar. Hur kan svensk teater utvecklas, både professionellt och bland intresseutövare? Var med och dela dina tankar med!

RSS 2.0