Teaterkultur

Imorgon är det val i staden Avignon, 10 mil norr om Marseille.
Det är den andra och avgörande valomgången för att välja ny borgmästare.

 

Varför är då detta intressant ur ett teaterperspektiv?

1947 grundades teaterfestivalen i Avignon av regissören Jean Vilar. Den har sedan dess vuxit och kommit att bli en väldigt viktig festival och samlar varje år tusentals besökare. I år hålls den för första gången av skådespelaren/regissören Oliver Py.

 

 

I den första valomgången vann Nationella Frontens kandidat. Partiets invandrarfientliga politik krockar med teaterfestivalens grundläggande värden, och teaterfestivalschefen hotar nu att flytta festivalen om NF skulle vinna valet.

 

Att högervindar blåer i Europa är knappast en nyhet. För något år sedan skrev jag om Ungerns nya teaterdirektör på nationalteatern (du kan läsa det blogginlägget här).

 

Vilken roll får teatern när extrema politiska krafter vill inta scenen? Och vad kan vi, som lever för och av teater, göra för att förpassa dem till publikplats med skymd sikt?

 

 

Catharsis

 

Rening

 

Ny energi, explosiv eller imploderande.

 

Nyss hemkommen från Fyrishovs multihallar efter teaterkonserten Come Together! känner jag presis så. En explosion utav sinnesintryck, oväntade toner och en ljuddesign som tränger in i varenda cell och får en att vilja dansa, sjunga och skratta på samma gång.

 

Anja Vang Kraghs fantastiska kostymer är en orgie i kreativitet som stimulerar och inspirerar. Hon räds inte för att gå till överdrift utan laborerar friskt med färger, former och låtsad fågelskit. Tillsammans skapar enbart kostymerna ett fyrverkeri som förstärks hundrafallt av den fantastiska ljusdesignen - en design som lever i gränslandet mellan rockkonsert och magisk mystik som kommer till liv just på grund av scenens skymningsljus. 

 

Det märks att ensemblen är sammansvetsad - trots att föreställningen inte följer någon storyline är karaktärerna så konsekventa och trollbinder med sin oerhörda scennärvaro. Skratt och facination blandas och når sin extas då scenografin plötsligt blir tredimensionell och man inte riktigt längre vet ur vilket perspektiv scenen ses. Är det uppifrån eller från sidan och hjälp vilket djup...

 

 

När man själv regisserar ( ibland mer än en produktion åt gången) blir man snabbt urvattnad om man inte är noggrann med att fylla på med sinnesintryck skapade av andra. Att bara hämta inspiration från sig själv blir snabbt instängt och kvalmigt. Då är produktioner av det här slaget att likna med en adrenalinspruta, en injektion av inspiration och ny energi.

 

Och man får känna sig renad.