När teater inte förstås och inte heller berör
Jag läste just Aase Bergs artikel om hatet mot teatern. Hon diskuterar fram och tillbaka med sig själv om varför hon har så svårt för teater. Inte dramatiken, men dess förverkligande i form av skådespelare på scen.
"Det är väl i och för sig knappast förbjudet att dissa teater eller surna till när man trots allt går dit och i timtal tvingas uthärda uppburna skådisar som mest liknar högvulet orerande klossar."
Jag känner igen hennes tankegångar. Många i min omedeöbara närhet har svårt för teater, trots att jag gång på gång drar med dem till de föreställningar jag regisserar eller något på en etablerad teater som jag anser att de måste se. Ibland tycker de att det är ok. Ibland kan de se riktigt frågande ut när vi efteråt lämnar teatern och jag torkar tårarna och bubblar i extas om hur pjäsen träffade mig. Ibland håller jag med om att det lämnade mycket att önska.
Sant är att teater blir lättare ju mer man går. Dess ibland mycket säregna språk kan vara svårt att tränga igenom, men ju vanare man blir, ju lättare kan man ta det för vad det är. Teater handlar om ett kontrakt mellan publik och skådespelare; som publik accepterar man de imaginära omstädigheterna, vi accepterar att en vuxen man spelar en treårig pojke eller att en svart kloss är en mjuk dubbelsäng. Som skådespelare respekterar man publiken, och lever av den energi man får ifrån den. Man gör sitt bästa för att ge något tillbaka; en nyväckt tanke, en känsla, beröra.
Berg refererar till skådesplearna som "orerande klossar". Jag vet vad hon menar, även jag har sett dem. Men jag kan ändå inte låta bli att undra om Berg kanske missat riktigt bra teater. Teater som kryper under skinnet på en; där man glömmer att man sitter i en salong och att personerna på scen faktiskt repat i veckor. De föreställningar då allt känns nytt, varje replik är en ärlig reaktion på de andra på scenen och det som sker är viktigt, viktigt. De tillfällen då teatern är det enda stället att vara på.
Sant är att teater blir lättare ju mer man går. Dess ibland mycket säregna språk kan vara svårt att tränga igenom, men ju vanare man blir, ju lättare kan man ta det för vad det är. Teater handlar om ett kontrakt mellan publik och skådespelare; som publik accepterar man de imaginära omstädigheterna, vi accepterar att en vuxen man spelar en treårig pojke eller att en svart kloss är en mjuk dubbelsäng. Som skådespelare respekterar man publiken, och lever av den energi man får ifrån den. Man gör sitt bästa för att ge något tillbaka; en nyväckt tanke, en känsla, beröra.
Berg refererar till skådesplearna som "orerande klossar". Jag vet vad hon menar, även jag har sett dem. Men jag kan ändå inte låta bli att undra om Berg kanske missat riktigt bra teater. Teater som kryper under skinnet på en; där man glömmer att man sitter i en salong och att personerna på scen faktiskt repat i veckor. De föreställningar då allt känns nytt, varje replik är en ärlig reaktion på de andra på scenen och det som sker är viktigt, viktigt. De tillfällen då teatern är det enda stället att vara på.
Kommentarer
Trackback
