Teaterkultur

Var och såg "Old lace and arsenik" på Santa Monica College i veckan som var. Föreställningar hade sina småroliga stunder, men mycket kändes överdrivet och väldigt teatraliskt.  Men det fick mig att tänka...

Studenterna på SMC är i många fall nya i teatern, en del har hållit på med teater på high school eller i så kallade community theatres, men de flesta har inte gått någon riktig teaterutbildning förrän de började på skolan. Så oslipade, men i de flesta fall entusiastiska och ivriga att lära.

I Sverige har vi ingen riktig motsvarighet till Community theatres. Amatörteatrar som drivs av erfarna männsikor, där öppna auditions hålls för alla som är intresserade. Där amatörer och professionella  och alla däremellan kan jobba tillsammans på projekt för att de tycker att det är roligt och för att de brinner för det. Där teatersällskap kan gästspela på riktiga scener utan att det kostar skjortan.

Vi behöver något liknande hemma. Teatrar som är öppna för allmänheten, inte bara som publik utan även som skådespelare, regissörer, dramatiker, scenografer - you name it!

Om någon känner till någon liknande teater hemma, låt mig i så fall veta.
För det är definitivt något som jag vill stödja.

...24timmars teaterfestival, för att vara mer specifik.

I lördags deltog jag i en kortfilmsinspelning. Återigen slog det mig hur otroligt olika teater är mot film.

Skådespelarna får kort instruktioner om vad de ska göra. En genomgång. Och sen rullar kameran, och i några sekunder-några minuter gör man exakt så som man blivit tillsagd. Försöker göra det så bra, så intesivt, så trovärdigt som möjligt, men arken, färden, uteblir.

Det är underbart att slutligen se det färdiga resultatet. Men i processen saknas ruset som skapas på scenen.

Tankarna som skrivs under rubriken "teatertankar" är mina egna. Den här bloggen är inte menad som en privat blogg, d.v.s en bogg om mitt privatliv, även om det som publiceras är från mitt perspektiv. Men i den här sektionen luftar jag mina privata tankar kring den industri som jag är i och vill bli en större del av.

Som nu. Gode Gud. Skapandet som tänds av en liten liten gnista, lusten att kreera både fyller en med glädje samtidigt som en nästan övermäktig skräck, respekt tar andan ur en och fyller en med en emotionell (över-)stimulans. Bilderna som formas bakom ögonlocken, i ett hastigt ögonblick föds en explosion av färger, känslor, dramatik.

Saknaden efter nästa produktion blir för mycket, och även om mindra projekt, agering ligger nära i tiden så är det regin, visionen, som är det verkliga drivmedlet i den kropp som blev min.

Snart, hoppas jag. Mycket snart. Dags för nya produktioner, nya medarbetare och nya scener.

När vi är hemma, osedda av omvärlden, gör vi saker utan att tanka på hur vi gör dem. Vi borstar håret. Dricker ett glas vatten. Ställer i ordning rummet så det ser fint ut. Ingenting i det vi gör då vi är ensamma har en exhibitioniskt kvalitet; vi är naturliga, thruthful.

Då den polske drakatikern Slawomir Mrozeks pjäs Vatzlav spelas på California State University, Chico sätter jag mig med stora förväntningar i stolen. Pjäsen är regisserad av min före detta Acting teacher, William Johnson, en man jag har hög respekt för och som lärt mig otroligt mycket vad gäller skådespeleri. Själv en duktig skådis och med djupgående insikt kring skådespeleri som ämne brukar pjäserna han regisserarar avspegla förståelse och kvalitet i skådespelararbetet som inte är helt vanlig på college-nivå.

Pjäsen skrevs ursprungligen som en komisk fars, genomsyrad av politiska kommentarer. Regissören hade i denna uppsättning valt att ta den ur sitt ursprungliga sammanhang och istället förflytta handlingen till USA, så satiren istället för att kommentera marxismen narrar kapitalismen och det politiska systemet i USA.

Det är tyvärr här som det blir lite luddigt. Språket är tydligt och enkelt att följa med i, men vad det egentligen handlar om är mindre klart. Vissa saken förstår man, som dottern Justicia, rättvisan, som ska "visas" för mänskligheten och därför blir strippa. Oedipus Rex, väktaren av moralen, som våldtas (med "sorg) av soldater. Andra saker är mindre konkreta, som sonen som blir en björn och modern som har ett sexuellt förhållande med sin hund.

Halvmaskerna som användes av de flesta skådespelarna var utan tvekan det bästa med pjäsen. Skådespeleriet alterneras till en stiliserad spelform, övertydlig och farsartad men med högt underhållningsvärde. Jag applåderar de som så självklart skapade och levandehöll karaktärer vars ansikten knappt rör på sig alls.

Vatzlav är nog inte en pjäs jag någonsin kommer regissera. Men jag uppskattade den annorlunda teaterupplevelsen.