Teaterkultur

I den belgiska förorten Molenbeek pågår ett intressant arbete. Kulturarbetare där tar tag i den känsliga frågan kring extremism och använder teatern som verktyg för att sätta igång samtal och eftertanke. P1 gjorde ett reportage som inspirarade mig - det är ju precis såhär det ska vara. 

 

I en stad som nyligen skakats av terrordåd, i en förort som blivit känd för att föda jihadister - där har människor inom kultursfären valt att inte låta sig tystas. Tvärtom låter de röster höras för att motverka terrorn och rädslan som följer i dess spår. 

Teater är ett kraftfullt verktyg. Den konfronterar publiken och tvingar till ett ömsesidigt här-och-nu.

 

Just konfrontationen var det jag eftersträvade i mitt senaste projekt, pjäsen Objective:Sweden. Den handlar om en grupp svenska ungdomar som bor i ett ockupperat Uppsala. Halva Sverige är invaderat och ungdomarna försöker ta sig över gränsen till den ännu svenska sidan, till familjen och den relativa tryggheten.

 

Vi som bott här hela våra liv, som kanske går många generationer tillbaka, vi tar freden för given. Och "dem" - de som kommer hit, de som flyr, de som har helt andra erfarenheter - deras perspektiv är det svårare att sätta sig in i. Men vi behöver bara vända oss mot vilken somhelst av våra kringliggande nordiska grannar för att möta mäniskor som bara några generationer bakåt mycket tydligt minns hur det är att leva under ockupation. 

 

 

Vi kan inte möta hat med hat, för då kommer vi bara lägga bränsle på elden. Men vi behöver inte heller möta hat med tystnad - genom teatern kan vi ge röst åt dem som vars skrik drunknar i bruset, vi kan se publiken i ögonen och vi kan locka, tjata, tvinga fram en eftertanke. När vi på scenen identifierar oss med en annan människas berättelse, hjälper vi också publiken skapa en identifikation. 

De. Vi. Du. Jag. Ingen har råd att stå tyst. 

 

Svenska flyktingar på en hemlig flyktingförläggning har repeterat och satt upp Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" i bearbetning av Farnaz Arbabi. De framför pjäsen för de första svenskar de möter efter fyra veckors total isolering. Innan pjäsen får vi följa med en av dem, han berättar om den egna flykten och vi förstår att det skett något hemskt hemma, något fruktansvärt. Och visst måste det ske något fruktansvärt för att människor ska fly från sina hem?

 

Metateater, en pjäs i pjäsen, kan så lätt gå fel. Referenser som flyger över huvudet på publiken, otydlighet och ospecifikt sammelsurium är metateaterns värsta fiende. Något som skickligt undvikts här. De svenska flyktingarna bjuder publiken på en pedagogisk genomgång om pjäsens upplägg, och tack vare en välbehållen karaktär från sekunden publiken kliver in på teatern blir det trovärdigt; det är flyktingar - inte tränade skådespelare - som ska framföra Utvandrarna.

 

Scenen är traversal och publiken uppdelad i två delar som ser varandra med spelplatsen emellan. Skådespelarna utnyttjar rummet till max - inte bara genom att ändra läge för de olika publiksidorna, utan genom att gå in i angränsande rum, slå i dörrar i en annan del av byggnaden, skrika från platser vi i publiken inte kan se. Simon Carnells "dåliga" ljusdesign ökar amatörernas trovärdighet och ger en charm till spelplatsen. Kristinas och Karl-Oskars berättelse bryts av skådelspelarnas egna sorg, panikattack och ångest. Johanna Kolflaaths blinda Alma  övertygar när hon med hjälp av sina flyktingvänner rör sig över scenen. Som karaktären Lisa framhåller i början: Hon är blind men kan spela teater ändå! Och det kan hon. De. Skådespeleriet är naturalistiskt, i mina ögon Meisner-inspirerat och befriande långt från den typiska "dramaten-stilen" som så ofta (nästan alltid) visas på svenska scener. Nej, jag hör inte varenda ord. Och nej, det gör absolut ingenting. Jag ser ju, jag förstår genom beteendet på scen. Och jag hör i stort sett allt ändå.  

 

Scenografin är rik på symboler, och kostymerna förtydligar karaktären i Utvandrarna. De används inte hela tiden; ofta är skådespelarna på scenen iklädda endast sina egna sjabbiga kläder. Kläder som hängt med sedan flykten från Sverige. 

 

Ett pressklipp om pjäsen kan ni läsa här.

 

Utvandrarna väcker tankar. "Vi har alla potential att bli flyktningar. Det är en förmåga alla människor har" som regissören Klas uttrycker det. När männsikor flyr fattigdom och svält, men får avslag för att de inte har ett tillräckligt starkt skyddsbehov. När man tagit barnen med sig över havet för att bygga framåt. När man har. Gett. Upp. ALLT. Och tvingas börja om igen - vad händer med en människa då? Vilket ansvar har vi egentligen för varandra?

 

"Utvandrarna" på Skara Skolscen var en frisk fläkt. Och även om jag önskat att föreställningens slut blivit tydligare så är jag mycket, mycket glad att jag reste fyra timmar för att se den.