Welcome home, Soldier!
Var på en föreställning idag med titel som ovan. Den spelades av elever på Playhouse West, som förutom att bedriva undervisning även sätter upp föreställningar där enbart elever spelar. Och jag måste säga att jag var sjukt imponerad av resultatet. Många av skådespelarna har nämligen inte varit med på mer än tre timmars repetition. Som regissör blir jag lätt illamående vid tanken på att bara repa tre timmar inför något alls. Men dessa skådisar har inga repliker - dock fyller de en otroligt viktig uppgift med att skapa en lavande och trovärdig miljö. Trovärdig var nyckelordet. Hela föreställningen kändes som att den hände spontant - så många tårar, skratt, skrik - allt var så äkta. Så opretentiöst och nära. Snyftningar och skratt hördes om varandra i publiken, ingen gick därifrån oberörd.
![]()
Bild ur Atridersagan, som handlar om hur hämnd föder hämd, och till slut leder till förintelse. Vilka andra vägar kan man gå?
I en av scenerna talade en sjuksköterska från Vietnamkriget. Hon berättade om en soldat, Billy. Hon skrev till hans mor för att berätta vilken modig son hon hade, att hon borde vara stolt över sin son som dog långt hemifrån. Hur soldaterna gjorde så mycket mer än det som rapporterades i medier. Byggde skolor, sjukhus, barnhem. När hon talade kom jag på mig själv med att tänka, att det kanske är det jag borde göra. Bli sjuksköterska i krig. Hjälpa utsatta. Betyda något. Sedan slog mig ännu en tanke; anledningen till att jag tänkte så, var för att den här skådespelerskan gjorde ett så levande avtryck. Hon berättade någon annans historia, fyrtio år senare. Och det betyder något.
Det är ju det teater gör - berättar historier. Förmedla budskap. Får folk som kanske är långt borta att bli berörda. riktar uppmärksamheten mot. Och det är ett viktigt jobb. Det betyder något.
Bild ur Atridersagan, som handlar om hur hämnd föder hämd, och till slut leder till förintelse. Vilka andra vägar kan man gå?
Kommentarer
Trackback
