Samtid

Igår var jag på Röda Korset för att prata om förestående projekt. Plötsligt gled vi in på teater i allmänhet och jag berättade kortfattat om min pjäs Ingen ser En - Men jag finns. Och responsen var positiv - faktiskt mer än så.

Samtidigt som jag pratade började jag känna den där pirrande känslan, den pirrande känslan av att vara något bra på spåren. Att alla problem som känns oöverstigliga kanske löser sig. Att budskapet är mycket viktigare än allt trubbel. Att det Är Värt Det.

Och en pjäs kommer alltid att ta mycket arbete. Skådespelare byts ut, vare sig man vill eller ej. Men berättelsen finns kvar, lever och andas, så länge som det finns människor villiga att framföra den och en publik att beröra.

RSS 2.0