När det går in under huden

Det är ett tryck bakom tinningarna och jag vill inte prata på ett tag. Ord känns överflödiga, onödiga. Ändå försöker jag med hjälp av dem beskriva det som nyss skett. Det som nyss skett på en liten scen i en liten stad i ett litet land. Och som varit så, oerhört... Stort.
 
Svenska flyktingar på en hemlig flyktingförläggning har repeterat och satt upp Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" i bearbetning av Farnaz Arbabi. De framför pjäsen för de första svenskar de möter efter fyra veckors total isolering. Innan pjäsen får vi följa med en av dem, han berättar om den egna flykten och vi förstår att det skett något hemskt hemma, något fruktansvärt. Och visst måste det ske något fruktansvärt för att människor ska fly från sina hem?
 
Metateater, en pjäs i pjäsen, kan så lätt gå fel. Referenser som flyger över huvudet på publiken, otydlighet och ospecifikt sammelsurium är metateaterns värsta fiende. Något som skickligt undvikts här. De svenska flyktingarna bjuder publiken på en pedagogisk genomgång om pjäsens upplägg, och tack vare en välbehållen karaktär från sekunden publiken kliver in på teatern blir det trovärdigt; det är flyktingar - inte tränade skådespelare - som ska framföra Utvandrarna.
 
Scenen är traversal och publiken uppdelad i två delar som ser varandra med spelplatsen emellan. Skådespelarna utnyttjar rummet till max - inte bara genom att ändra läge för de olika publiksidorna, utan genom att gå in i angränsande rum, slå i dörrar i en annan del av byggnaden, skrika från platser vi i publiken inte kan se. Simon Carnells "dåliga" ljusdesign ökar amatörernas trovärdighet och ger en charm till spelplatsen. Kristinas och Karl-Oskars berättelse bryts av skådelspelarnas egna sorg, panikattack och ångest. Johanna Kolflaaths blinda Alma  övertygar när hon med hjälp av sina flyktingvänner rör sig över scenen. Som karaktären Lisa framhåller i början: Hon är blind men kan spela teater ändå! Och det kan hon. De. Skådespeleriet är naturalistiskt, i mina ögon Meisner-inspirerat och befriande långt från den typiska "dramaten-stilen" som så ofta (nästan alltid) visas på svenska scener. Nej, jag hör inte varenda ord. Och nej, det gör absolut ingenting. Jag ser ju, jag förstår genom beteendet på scen. Och jag hör i stort sett allt ändå.  
 
Scenografin är rik på symboler, och kostymerna förtydligar karaktären i Utvandrarna. De används inte hela tiden; ofta är skådespelarna på scenen iklädda endast sina egna sjabbiga kläder. Kläder som hängt med sedan flykten från Sverige. 
 
 
Ett pressklipp om pjäsen kan ni läsa här.

 
Utvandrarna väcker tankar. "Vi har alla potential att bli flyktningar. Det är en förmåga alla människor har" som regissören Klas uttrycker det. När männsikor flyr fattigdom och svält, men får avslag för att de inte har ett tillräckligt starkt skyddsbehov. När man tagit barnen med sig över havet för att bygga framåt. När man har. Gett. Upp. ALLT. Och tvingas börja om igen - vad händer med en människa då? Vilket ansvar har vi egentligen för varandra?
 
"Utvandrarna" på Skara Skolscen var en frisk fläkt. Och även om jag önskat att föreställningens slut blivit tydligare så är jag mycket, mycket glad att jag reste fyra timmar för att se den.
 
 
 

Teaterpolitik, teater och politik, politisk teater, polariserad teater....

För några år sedan skrev jag om Bengt Ohlssons artikel i DN (du kan se inlägget här). Han ifrågasatte de starka vänstervindar som blåst, och fortfarande blåser, över Kultursverige. Nu får han indirekt medhåll av Johan hakelius på Aftonbladet. 
 
Hur kommer det sig att teater per automatik ska luta sig eller vridas åt vänster? Eller rättare sagt, hur kommer det sig att teater ANTAS luta åt vänster? En snabb skanning av mina vänner inom teaterbranchen avslöjar en homogenitet som många av dem i vanliga fall normkritiskt skulle fnysa åt. Några står i det politiska mittfältet, och väldigt få står till höger. 

Och jag upprepar samma fråga som jag ställde för nästan fyra år sedan: varför måste teater vara så sammankopllad med de egna politiska åsikterna? Att man blandar teater och politik - självklart. Teatern vill och bör påverka, om än inte alltid politiskt. Men kanske kan man låta teatern ärligt undersöka, ställa öppna frågor utan att ständigt sitta med ett egenskrivet facit precis bredvid. 
 
Och kanske, kanske kan man umgås inom kulturramarna och befinna sig på helt olika politiska skalor. Och respektera varandra för det? 

Ingen Ser En - men jag finns.

Tolv föreställningar av Ingen Ser En - men jag finns.
 
Tolv gånger har min ensemble presterat fantastiska scener och berättat viktiga historier.
 
Tolv gånger har vi fått chansen att beröra en publik, och väcka frågor kring flyktingskap.
 
Stort TACK till er alla som gjort projektet möjligt, alla samarbetspartners och framför allt, min fantastiska ensemble och Cammy! Att våga stå upp för sanningen och inte låta huvudet förvridas av propaganda är så viktigt.Våga se människorna omkring dig, och kom ihåg att varje person är ett eget livsöde med en historia att berätta...
 
Imorgon är det val. Jag hoppas att du som jag gör din röst hörd för de människor som inte själva kan berätta sin historia.
 
 
Ingen Ser En spelades på Gottsunda Dans och Teater 3 sept - 12 sept 2014.
 

Experimenten på scenen

Att experimentera med sceniska uttryck är något jag varmt välkomnar.

Men i experimentets natur ligger riskfaktorn, att det som görs kanske inte når hela vägen fram. Tyvärr är det den känslan som infinner sig när jag lämnar dramaten efter att ha sett Mats Eks uppsättning av Utvandrarna - den starka historien om Kristina och Karl-Oskar och deras beslut att lämna Sverige och smålands steniga jord.

Den texttrogna uppsättningen piercas av dansinslag. Något jag sett fram emot med stor förväntan, för att sedan under föreställningen känna förväntningarna dala och sedan mjukt ta land på backen. Dans för mig måste vara en av två saker (kalla mig banal eller oförstående, men jag står fast vid min ståndpunkt): antingen ska den ha ett högt estetiskt värde, att dansen bär sig själv och kropparnas rörelser vara så intressanta att man dras in i dansen för att det är så vackert/intressant, eller så ska den ha ett tydligt symboliskt värde . De flesta danser i Utvandrarna hade inget av dem. Tyvärr.

Life is a Cabaret

Cabaret. Festen som inte tar slut, där vinet flödar och flickorna likaså. Där skrattet varvas med lockande ögonkast och lågmälda stönanden, och glittret bländar dig då scenljusens lampor slås på.
 
Foto: Carl Thorborg
 
Nyss hemkommen från Uppsala stadsteaters senaste musikalsatsning vill jag inte låta rösten bära. Innesluten i min tysta bubbla låter jag orden istället flöda genom tangentens knappande tryck, och ljudet påminner om Cliff Bradshaws gamla skrivmaskin. Inte för att jag behöver en påminnelse om vad jag nyss bevittnat.
 
Den första akten: farten ökar, vi som publik innesluts redan i välkomstfrasen i den svängiga, utmanande, komiska, akrobatiska ensemblens höga energi och härliga sånger. Scenografin som flytande förändras och utnyttjas, väl genomtänkt av Fridjon Rafnsson. Koreografin som bjuder på förvånande vighet och imponerande styrka, där saker ständigt händer och fokus ibland stjäls av briljanta ensemblemedlemmar som strålar mer än den gigantiska discokulan. Roger Lybecks koreografiska talang tillsammans med musikalstjärnor som Kitty Chan och Camilo Ge Bresky blir en fullträff och jag vill ha mer, mer, mer. Mer av de vackra rösterna och mer av Oscar Pierrou Lindén fantastiska tolkning av Konferencieren, som är helt trovärdig i sin skruvade, extrema och ack så intressante karaktär.
 
Foto: Carl Thorborg
 
Efter pausen blir allvaret synligt. Sprickorna kan inte längre dölja sin förstörda fasad, och svaga människor klättrar på andra för att bokstavligt talat nå toppen. Nazityskland slår med knogjärnad näve igenom det glada Berlin, där glädjen redan från början varit ytterst villkorlig och mer ett desperat försök att fly vardagen som blir allt mörkare.
 
Foto: Carl Thorborg
 
Mot slutet byts vackra dräkter mot vita underkläder, lika vita som slaktlamm. Nazisten och hans flamma, hon som brinner av andras blod, står över dem alla, triumferandes stirrande ut mot intet, mot alltet, mot fosterlandet som bedyras tillhöra dem, till toner som glättigt plingar på. Då - just då - väcks något djuriskt inom mig. Jag vill bita, riva, slita. Åsamka lika stor skada som de gör genom att bara stå där.
 
När ljuset släcks är tacksamheten stor att det dröjer några extra sekunder innan applådtacket börjar. Tystanden och mörkret hade gärna fått sträcka ut sig i någon minut.
 
Jag vill inte tala. Jag vill bara känna. Och det gör jag.
 
 

Sista rycket

På fredag går teaterfestivalen PLEJ av stapeln.
 
Då visas även ett utdrag ur "ingen Ser En - men jag finns", en pjäs jag skrev 2010 och sedan bearbetat.
 
En teaterfestival för att stötta och öppna dörrar för teaterutövare i Uppsala. En teaterfestival där teaterutövare får chans att mötas, mingla. En teaterfestival för att vi behöver fler scener, behöver varandra och behöver kultur som inte begränsas av publikpanik och institutioner.
 
Som vi längtar.

Politiska krafter och kulturens spår

Imorgon är det val i staden Avignon, 10 mil norr om Marseille.
Det är den andra och avgörande valomgången för att välja ny borgmästare.
 
Varför är då detta intressant ur ett teaterperspektiv?
1947 grundades teaterfestivalen i Avignon av regissören Jean Vilar. Den har sedan dess vuxit och kommit att bli en väldigt viktig festival och samlar varje år tusentals besökare. I år hålls den för första gången av skådespelaren/regissören Oliver Py.
 
 
I den första valomgången vann Nationella Frontens kandidat. Partiets invandrarfientliga politik krockar med teaterfestivalens grundläggande värden, och teaterfestivalschefen hotar nu att flytta festivalen om NF skulle vinna valet.
 
Att högervindar blåer i Europa är knappast en nyhet. För något år sedan skrev jag om Ungerns nya teaterdirektör på nationalteatern (du kan läsa det blogginlägget här).
 
Vilken roll får teatern när extrema politiska krafter vill inta scenen? Och vad kan vi, som lever för och av teater, göra för att förpassa dem till publikplats med skymd sikt?
 
 

Come together - en explosion av energi

Catharsis
 
Rening
 
Ny energi, explosiv eller imploderande.
 
Nyss hemkommen från Fyrishovs multihallar efter teaterkonserten Come Together! känner jag presis så. En explosion utav sinnesintryck, oväntade toner och en ljuddesign som tränger in i varenda cell och får en att vilja dansa, sjunga och skratta på samma gång.
 
Anja Vang Kraghs fantastiska kostymer är en orgie i kreativitet som stimulerar och inspirerar. Hon räds inte för att gå till överdrift utan laborerar friskt med färger, former och låtsad fågelskit. Tillsammans skapar enbart kostymerna ett fyrverkeri som förstärks hundrafallt av den fantastiska ljusdesignen - en design som lever i gränslandet mellan rockkonsert och magisk mystik som kommer till liv just på grund av scenens skymningsljus. 
 
Det märks att ensemblen är sammansvetsad - trots att föreställningen inte följer någon storyline är karaktärerna så konsekventa och trollbinder med sin oerhörda scennärvaro. Skratt och facination blandas och når sin extas då scenografin plötsligt blir tredimensionell och man inte riktigt längre vet ur vilket perspektiv scenen ses. Är det uppifrån eller från sidan och hjälp vilket djup...
 
 
 
Foto: Uppsala Stadsteater
 
När man själv regisserar ( ibland mer än en produktion åt gången) blir man snabbt urvattnad om man inte är noggrann med att fylla på med sinnesintryck skapade av andra. Att bara hämta inspiration från sig själv blir snabbt instängt och kvalmigt. Då är produktioner av det här slaget att likna med en adrenalinspruta, en injektion av inspiration och ny energi.
 
Och man får känna sig renad. 
 
 

Nytt år, nya tag och nya möjligheter att upptäcka och erövra

Nyårslöften har vi väl alla avgett och åtminstone någon gång brutit. Jag brukar hålla mig till enkla löften som på något sätt skulle förgylla vardagen, såsom att använda kjolar mer eller titta mer på film. Det sista funderade jag på att återanvända i år. Men så slog det mig, att när nu nästan halva året redan är planerat för egen del - varför inte då satsa på nyårsdrömmar?
 
Min dröm är att få fullborda minst två lyckade produktioner.
Min dröm är att medverka i en välgjord kortfilm.
Min dröm är att få undervisa nyfikna skådespelare.
och framför allt - min dröm är att få påverka genom teater.
 
Gott nytt år, allihop, och må teatern finnas vid er sida hela 2014!
 
 Bild från Succévandringen De mörka åren, som eventuellt kommer ha nypremiär senare i vår

Julspel

När ett projekt tagit slut infinner sig en liten tid av återhämtning. Men man får akta sig, för om tiden blir för lång riskerar inspirationen och initiativkraften att tyna bort i ett handlingsförlamande dis. Så i väntan kanaliseras delvis energi till att valla massor till dynamiska konstellationer som förhoppningsvis sätter pricken över i under årets julspel. Den övarsvallande glädjen i att träffa och lära känna nya förmågor tar aldig slut, och varje gång förvånas jag över den oerhörda skaparglädje som formas när man möter intresserade och glada människor som ivrigt samarbetar för att nå högre mål.
 
I årets julspel får vi följa enkla kvinnor, rika kungar, fattiga herdar och dånande änglar när evangeliet presenteras för mänskligheten. Och se sångerna, musiken, rösterna och ljuset tillsammans skapa en symfoni av glädje och helighet.
 
Advent och förväntan, hoppas vi ses den 8 december på Axel Johanssons gata.

Julkonset

Joy to the world, the Lord is come!
 
Ikväll blir det första repet som jag ska regissera inför julkonserten. Nya ansikten, nya förmågor, en ny själ som förhoppningsvis sätts i brand under förberedelseprocessen. För hur kan man motstå magin och pulsen i ett ensemblearbete?
 
Att sedan få regissera teman som ligger så varmt om hjärtat i sammanhang med så många kompetenta deltagare är en riktig lyx. Kom till Livets Ord den 8 december kl 18.00 så förstår ni vad jag menar!

När verkligheten överträffar drömmen

Ibland får man en idé som slor rot och med en maskros kraft tränger sig igenom den tjockaste asfalt.
 
Ibland har man tur och får till fantastiska kontakter där energin får flöda och mångdubblas.
 
Ibland somnar man med ett lyckligt leende på läpparna och med reportage och beröm blandade om varandra.
 
"De mörka åren" är en sådan idé. Fantastiska skådespelare, otrolig samordnare och begåvad illustratör. Tänk vilken förmån att få jobba och skapa tillsammans med sådana människor! Hittills fyra föreställningar och över 140 besökare.
 
Med lite tro och driv kan man skapa mycket, och bevisa för sig själv att kultur inte är något begränsat till några elitistiska få, utan något som vi alla får ta del av. Men den kommer inte av sig själv - den kräver hårt arbete, mot och fokuserade initiativ. Först då kan den växa, mångdubblas och skapa ljuva leenden.
 
Tack Camilla Jarlgård för att du så proffsigt samordnat och fixat allting bakom scenen, Christer Kolflaath för dina fantastiska bilder, Anja Björck, Oscar Ohlson, Madeleine Breivik, Kennet Bernhardsson, Frida Jönsson, Angelica Jennesved, Catrin Anlér Blomberg och Joakim Thelin för era underbara skådespelarinsatser!

Uppsalavandringen tar form

En fantastisk sak när man börjar med nya projekt är att plötsligt handlar allt om just det temat!
 
Just nu står jag med ett ben i var sitt projekt och doppar handen i ett tredje. Alla sinnesintryck! Alla superrelevanta nyheter! Måste snart gå teater och få in någon annans tankar för att krydda det hela.
 
Uppsala är faktiskt en stor stad. Här finns ett antal seriöst teaterutövande människor, och att långsamt börja lära känna dem i alla möjliga olika konstellationer är oerhört fascinerande. Fram med mer teaterkonst där vi kan samarbeta!
 
Först ut: Uppsala – De mörka åren
 
 

Projekt på gång

Idag höll jag ett infomöte om "Uppsala - de mörka åren"
En stadsvandring om Uppsalas förflutna
En vandring bakom hörn och in i mörka gränder.
En vandring där medvandrarna får lära känna, bygga nytt och bli varma i kläderna.

Efterlyser fler projekt i Uppsala som det är lätt att engagera sig i. Där man får dela sin konstkompetens med andra.

Samarbete

Har fått klartecken att ett önskat samarbete går igenom. För tidigt att säga än, men om det blir som jag önskar så kommer rösten bära, starkt, och förhoppningsvis väcka hjärtat hos medborgarna så att det börjar slå även för dessa, de minsta... Återkommer!

Regi

Att regissera något igen... fatta tag i taktpinnen, göra levande de pulserande visionerna och tvinga fram ett budskap som ligger djupt begravet bakom hjärtats trötta slag

Se ljuset gå upp och känna kontakten, de sprakande vibrationerna som får en att tappa andan, luften som laddas och koncentrationen som dras bakåt likt strängen på en båge, redo att skjuta mitt i prick.

Teaterns svarta golv, skådespelarnas röster som bär ut i rymden

Jag är inte hel än

Hamlet

Så går den friska hyn i eftertankens kranka blekhet över....
Dagen efter en premiär börjar man tänka. Lättnaden över en väl genomförd föreställning blandas snabbt med tankar om vad man kan göra bättre. Och det är väl nyttigt, att aldrig nöja sig utan hela tiden sträva efter bättre resultat, mer inlevelse, bättre samspel och att dra in publiken mer i sin historia.
 
 
Vi har jobbat med Hamlet sedan starten av höstterminen, och det är ett trevligt gäng som har format produktionen.
 
 

 
 
Jag och Magnus i rollerna som Gertrud och Hamlet
 

Sommaren går mot sitt slut

Och som de flesta aktiviteter gick även bloggaktiviteten på sommarlov för min del! Det betyder dock inte att det inte hänt saker i teatersammanhang!

Under julis två första veckor höll Teater Aros sin årligen återkommande kurs SPRAK. Det är en tvåveckorskurs där nyinvandrade ungdomar får möjlighet att förbättra sin svenksa genom teater. I år var fjärde året i rad och succén ett faktum. TV 4 gjorde ett reportage och Uppsalatidningen skrev en artikel om kursen. Många har hört av sig och varit intresserade av ett samarbete. Att olika instanser får upp ögonen för vikten av teater är underbart!

Ungdomarna har visat enorm utveckling under de två veckor som projektet höll på. Sista dagen hade vi en företällning för publik. Inte vilken pjäs som helst - året till är satte vi upp Strindbergs Brända Tomten, ett kammarspel som inte ens de flesta svenskar känner till! Och de var sååå duktiga!

Teater behövs. Det är ett viktigt instument som utrustar människor med kommunikationsverktyg som kan vara svåra att få tag i på ett annat sätt. Och jag hoppas att många, många fler inser det och ger teatern utrymme i skola och fritid.


Nu var det ett tag sen

så det är nog dags att skriva igen.

Snart börjar vi med sommarens projekt - SPRAK.
Teater som verktyg för att förbättra sin svenska. Så rätt. Så roligt.

Uppsaltidningen skrev om vårt projekt, du kan läsa artikeln här.

Sen får vi se vad mer sommaren bringar, men förhoppningsvis blir det mycket teater.

Några tips?

Samtid

Igår var jag på Röda Korset för att prata om förestående projekt. Plötsligt gled vi in på teater i allmänhet och jag berättade kortfattat om min pjäs Ingen ser En - Men jag finns. Och responsen var positiv - faktiskt mer än så.

Samtidigt som jag pratade började jag känna den där pirrande känslan, den pirrande känslan av att vara något bra på spåren. Att alla problem som känns oöverstigliga kanske löser sig. Att budskapet är mycket viktigare än allt trubbel. Att det Är Värt Det.

Och en pjäs kommer alltid att ta mycket arbete. Skådespelare byts ut, vare sig man vill eller ej. Men berättelsen finns kvar, lever och andas, så länge som det finns människor villiga att framföra den och en publik att beröra.

Tidigare inlägg
RSS 2.0