När en ny plan får ta form
Teater som ett verktyg för att förbättra vårt samhälle, för att skapa mot en vision av fred.
Regi som en ledande kraft för att konkretisera och förverkliga visionen.
Fred som ett tillstånd inte av icke-krig, utan ett tillstånd av positiv samexistens, där vi respekterar och tycker om dem vi lever med.
Bam. En forskningsidé som börjar ta form?
Den gjorde sig påmind. Den där känslan som kliar, hetsar, längtar. Känslan som vill upptäcka nya marker, nya miljöer, utvecklas, utmanas. Och så kom en variant på svaret: att doktorera. Någon Annanstans.
Och vad skulle jag då vilja tillbringa tre år med? Jo, det jag brinner för, förstås. Regi. Teater. Positiv förändring.
Och vad skulle jag då vilja tillbringa tre år med? Jo, det jag brinner för, förstås. Regi. Teater. Positiv förändring.
Att med mitt arbete få influera och skapa ringar på vattnet.
Ja. Jag vill det här.
Med kultur som motmedel
I den belgiska förorten Molenbeek pågår ett intressant arbete. Kulturarbetare där tar tag i den känsliga frågan kring extremism och använder teatern som verktyg för att sätta igång samtal och eftertanke. P1 gjorde ett reportage som inspirarade mig - det är ju precis såhär det ska vara.
I en stad som nyligen skakats av terrordåd, i en förort som blivit känd för att föda jihadister - där har människor inom kultursfären valt att inte låta sig tystas. Tvärtom låter de röster höras för att motverka terrorn och rädslan som följer i dess spår.
Teater är ett kraftfullt verktyg. Den konfronterar publiken och tvingar till ett ömsesidigt här-och-nu.
Teater är ett kraftfullt verktyg. Den konfronterar publiken och tvingar till ett ömsesidigt här-och-nu.
Just konfrontationen var det jag eftersträvade i mitt senaste projekt, pjäsen Objective:Sweden. Den handlar om en grupp svenska ungdomar som bor i ett ockupperat Uppsala. Halva Sverige är invaderat och ungdomarna försöker ta sig över gränsen till den ännu svenska sidan, till familjen och den relativa tryggheten.
Vi som bott här hela våra liv, som kanske går många generationer tillbaka, vi tar freden för given. Och "dem" - de som kommer hit, de som flyr, de som har helt andra erfarenheter - deras perspektiv är det svårare att sätta sig in i. Men vi behöver bara vända oss mot vilken somhelst av våra kringliggande nordiska grannar för att möta mäniskor som bara några generationer bakåt mycket tydligt minns hur det är att leva under ockupation.
Foto: Justina Fransson
Vi kan inte möta hat med hat, för då kommer vi bara lägga bränsle på elden. Men vi behöver inte heller möta hat med tystnad - genom teatern kan vi ge röst åt dem som vars skrik drunknar i bruset, vi kan se publiken i ögonen och vi kan locka, tjata, tvinga fram en eftertanke. När vi på scenen identifierar oss med en annan människas berättelse, hjälper vi också publiken skapa en identifikation.
De. Vi. Du. Jag. Ingen har råd att stå tyst.
De. Vi. Du. Jag. Ingen har råd att stå tyst.
Improvisation at #swimp16
Yesterday was one of those unexpected days, when you don't expect anything different to happen.
I woke up early, got ready and brought a friend to a breakfast bufée as a birthday present. In the line to the cheese, I exchange some words with the woman next to me. I ask what she is doing in Sweden and she tells me she's part of an impro group. I obviously get very excited and tell her I'm doing theatre as well.
Long story short; me and my friend are invited to their table and we have breakfast with this big group of Indian improvisation actors and producers. They invite us to come and see the show, so tonight I went straight from rehearsal and hurried to the theatre.
The night turned out wonderfully; not only did I get to see lovely acts, witty scenes and wonderful acting; I also got to have many and long conversations with so many interesting people.
And in there is the magic. What almost always happens when a big gorup of people sharing an interest get together, no "musts" involved, but a healthy curiosity and an eagerness to expand - your mind as well as you network. If this common interest then happens to be theatre, well then you have a grand slam.
I am so excited for this life. I can't wait to explore, dig deeper, collaborate... Art is more than a service to the public, its a way of living, it's a purpose. And I want to fulfill that purpose with as many wonderful people as I possibly can.
I woke up early, got ready and brought a friend to a breakfast bufée as a birthday present. In the line to the cheese, I exchange some words with the woman next to me. I ask what she is doing in Sweden and she tells me she's part of an impro group. I obviously get very excited and tell her I'm doing theatre as well.
Long story short; me and my friend are invited to their table and we have breakfast with this big group of Indian improvisation actors and producers. They invite us to come and see the show, so tonight I went straight from rehearsal and hurried to the theatre.
The night turned out wonderfully; not only did I get to see lovely acts, witty scenes and wonderful acting; I also got to have many and long conversations with so many interesting people.
And in there is the magic. What almost always happens when a big gorup of people sharing an interest get together, no "musts" involved, but a healthy curiosity and an eagerness to expand - your mind as well as you network. If this common interest then happens to be theatre, well then you have a grand slam.
I am so excited for this life. I can't wait to explore, dig deeper, collaborate... Art is more than a service to the public, its a way of living, it's a purpose. And I want to fulfill that purpose with as many wonderful people as I possibly can.
Teater för att leva
Mitt ansvar gentemot er.
Är det inbillat?
Är det inbillat?
Vårt ansvar gentemot dem.
Ditt ansvar gentemot henne/honom.
Deras ansvar gentemot oss.
Att arbeta med teater har för mig två syften: det ena är att berätta en berättelse, förmedla en tanke, påverka eller skaka om. En berättelse som på något sätt berör och allra helst förvandlar dem som tar del av den. Det andra handlar om dem som tar del av arbetet, som gemensamt skapar, mejslar, fantiserar och kämpar fram alla de tusentals detaljer som tillsammans bildar en enhet.
Jag undervisar i teater, och jag skriver och regisserar teater. Tre olika delar som ibland smälter samman i en produktion, ibland är tre helt separata faktorer.
Jag undervisar i teater, och jag skriver och regisserar teater. Tre olika delar som ibland smälter samman i en produktion, ibland är tre helt separata faktorer.
Men för mig tjänar teatern ytterligare ett, speciellt, syfte. Ett syfte som jag vet att jag delar med många andra världen över. Jag behöver teatern för min egen skull. För att kunna kämpa framåt. För att få stöd i kreativiteten. Teatern och de upplevelser som kommer med den blir som en drog, och likt en abstinensriden hetsar jag tillbaka till källan där stimulansen finns och får sprida en välbehaglig, pulserande eufori genom kroppen.
Det där ögonblicket där samspelet är totalt.
Det där ögonblicket där samspelet är totalt.
Idén som slår ner som en blixt från klar himmel.
Verkligheten i scenen, sprungen ur fantasins "som om" som tar över och får omvärlden att försvinna.
Mitt ansvar gentemot er: att skapa en verklighet ni tror på.
Mitt självpåtagna ansvar: Att aldrig sluta skapa en verklighet ni tror på.
Verkligheten i scenen, sprungen ur fantasins "som om" som tar över och får omvärlden att försvinna.
Mitt ansvar gentemot er: att skapa en verklighet ni tror på.
Mitt självpåtagna ansvar: Att aldrig sluta skapa en verklighet ni tror på.
"Medea"
Bilden är tagen från Uppsala Stadsteaters hemsida.
Tankar framåt
Idag hade mina teaterelever finals.
De har under en månads tid skrivit, regisserat, skådespelat och producerat varsina enaktare.
Och resultatet var... så bra.
Jag saknar det de gjorde. Så många år är regin det enda som funnits, det enda som fått ta tid. Och jag saknar att skapa. Att ska med rösten, med kroppen, hitta specifika ögonblick och leva i en alternativ värld.
Nya projekt. Snart. Måste ge det tid...
De har under en månads tid skrivit, regisserat, skådespelat och producerat varsina enaktare.
Och resultatet var... så bra.
Jag saknar det de gjorde. Så många år är regin det enda som funnits, det enda som fått ta tid. Och jag saknar att skapa. Att ska med rösten, med kroppen, hitta specifika ögonblick och leva i en alternativ värld.
Nya projekt. Snart. Måste ge det tid...
Detta att läsa böcker
På senaste tiden har det börjat klia i varenda cell av längtan att utvecklas mer. Att tränas, slipas, ja att simma i teater tills man lyckligt drunknar i det. Har börjat titta oacceptabelt mycket på Neighborhood Playhouse i NY. Om man bara hade en halv mille över så vore det ju trevligt...
Dock är ju böcker nästan gratis. Så i brist på skola så får jag väl vidareutbilda mig själv. Har sagt det förr, men man kan ju faktiskt lära sig en hel del. Just nu insuper jag Sanford Meisners egna ord i "Sanford Meisner on Acting". Och nog tycker jag att jag blir lite klokare...
Dock är ju böcker nästan gratis. Så i brist på skola så får jag väl vidareutbilda mig själv. Har sagt det förr, men man kan ju faktiskt lära sig en hel del. Just nu insuper jag Sanford Meisners egna ord i "Sanford Meisner on Acting". Och nog tycker jag att jag blir lite klokare...
De där goda föresatserna
Så sitter man där igen.
Med goda föresatser, högar av böcker att läsa och spännande projekt som skall tas tag i.
Och ändå är det svårt att börja. Komma igång, finna livgivande näring som är så viktig i projektens spädbarnsfas. Det egna skådespelandet får ta större plats, på bekostnad av projektet i kuvösen. Men inte en skådespelandet får all kraft det behöver, även om nya kurser påbörjats och böckerna med tekniker ligger där precis inom räckhåll. Vardagen med jobb, måsten och i mitt fall den överdrivna tid som går ut på att lokalisera kläder utspridda på fem resväskor i fyra olika hus tar lite mer energi än vad som borde vara lovligt.
Men om några veckor har förhoppningsvis rutinerna blivit just det: rutiner. Och kan skötas utan att hjärnan går på högvarv. Och då kan projekten få liv, och agerandet kraft. Tills dess får fokus hållas på de roller som ligger i den omedelbara framtiden.
Om du håller på med teater, vad gör du just nu för att bli bättre?
Med goda föresatser, högar av böcker att läsa och spännande projekt som skall tas tag i.
Och ändå är det svårt att börja. Komma igång, finna livgivande näring som är så viktig i projektens spädbarnsfas. Det egna skådespelandet får ta större plats, på bekostnad av projektet i kuvösen. Men inte en skådespelandet får all kraft det behöver, även om nya kurser påbörjats och böckerna med tekniker ligger där precis inom räckhåll. Vardagen med jobb, måsten och i mitt fall den överdrivna tid som går ut på att lokalisera kläder utspridda på fem resväskor i fyra olika hus tar lite mer energi än vad som borde vara lovligt.
Men om några veckor har förhoppningsvis rutinerna blivit just det: rutiner. Och kan skötas utan att hjärnan går på högvarv. Och då kan projekten få liv, och agerandet kraft. Tills dess får fokus hållas på de roller som ligger i den omedelbara framtiden.
Om du håller på med teater, vad gör du just nu för att bli bättre?
Den där känslan som tar över
Tankarna som skrivs under rubriken "teatertankar" är mina egna. Den här bloggen är inte menad som en privat blogg, d.v.s en bogg om mitt privatliv, även om det som publiceras är från mitt perspektiv. Men i den här sektionen luftar jag mina privata tankar kring den industri som jag är i och vill bli en större del av.
Som nu. Gode Gud. Skapandet som tänds av en liten liten gnista, lusten att kreera både fyller en med glädje samtidigt som en nästan övermäktig skräck, respekt tar andan ur en och fyller en med en emotionell (över-)stimulans. Bilderna som formas bakom ögonlocken, i ett hastigt ögonblick föds en explosion av färger, känslor, dramatik.
Saknaden efter nästa produktion blir för mycket, och även om mindra projekt, agering ligger nära i tiden så är det regin, visionen, som är det verkliga drivmedlet i den kropp som blev min.
Snart, hoppas jag. Mycket snart. Dags för nya produktioner, nya medarbetare och nya scener.
Manus & regi: Janya Cambronero
Affish: Sara Danstål
Som nu. Gode Gud. Skapandet som tänds av en liten liten gnista, lusten att kreera både fyller en med glädje samtidigt som en nästan övermäktig skräck, respekt tar andan ur en och fyller en med en emotionell (över-)stimulans. Bilderna som formas bakom ögonlocken, i ett hastigt ögonblick föds en explosion av färger, känslor, dramatik.
Saknaden efter nästa produktion blir för mycket, och även om mindra projekt, agering ligger nära i tiden så är det regin, visionen, som är det verkliga drivmedlet i den kropp som blev min.
Snart, hoppas jag. Mycket snart. Dags för nya produktioner, nya medarbetare och nya scener.
Manus & regi: Janya Cambronero
Affish: Sara Danstål
Teater som förändrar världen
Teater kan beröra. Teater kan förändra. Teater kan förändra världen.
Jag såg filmen Anonymous som handlar om huruvida Shakespeare verkligen var författaren bakom alla pjäser som bär hans namn. Det är inte en diskussion jag ska gå in på idag, men det är en scen i filmen jag vill beröra.
Den 17:e Earlen av Oxford ( en av de troligaste författarna bakom Shakespeare, om det nu inte vore han som skrivit alla pjäser och sonetter) är indragen i ett spel av politiska intriger. Han bestämmer sig för att "väcka massan" genom sin nya pjäs, Richard den III. Ett historiskt drama. Men kungen spelas som puckelrygg - en klar anspelning på drottningens närmaste rådgivare. Folket förstår genast associationen, och en revolt mot rådgivarens intriger uppstår.
I det antika Grekland användes teater ofta till att uttrycka politiska åsikter. Euripides är ett lysande exempel, där många av hans pjäser ifrågasätter rådande tankegångar. Många är rena kvinnopropagandan, sett till den tid då de skrevs.
Teater kan vara ett kraftfullt verktyg. En åsikt eller ett budskap inramat och gjort tillgängligt genom en historia blir ofta lättare att ta till sig än att höra ett tal, där ”hur man ska tycka” är dikterat från början. Givetvis gäller det att publiken förstår vad det handlar om för att redskapet ska vara effektivt, att man talar samma språk. Men potentialen finns där. Och kanske är det dags för svensk teater att ta till sig den mer. Allt behöver inte vara politisk teater – absolut inte – men det finns så mycket att debattera och prata om i dagens samhälle, och där är teatern en utmärkt plats att ta upp de frågorna. Och låta publiken själv fundera på svaren.
Att våga följa sin dröm
Idag tittade vi på Superbowl hos några vänner. De flesta var gamla klasskamrater från teaterinstitutionen i Chico. En av dem, som har varit i LA i cirka ett år för att försöka bryta igenom som skådespelare, berättade att han nu funderade på att flytta upp till San Fransisco och läsa till advokat istället.
Naturligtvis förstår jag det kloka i att satsa på en stabil karriär. En karriär som inte kännetecknas av ständiga nekanden och ett frenetiskt sökande efter nya möjligheter att visa vad man går för. Men samtidigt - teater och agering är en väldigt speciell syssla. En vän sa en gång att "kan du tänka dig att leva på något annat - gör det istället". Men OM det är ens dröm - djupt djupt inuti en - då tycker jag att man är skyldig sig själv att ge ALLT för att försöka uppnå den! Vara kreativ, kanske finns det jobbmöjligheter som man inte tänkt på.
OCh det var vad jag sa till min vän som nu går i tvivelaktiga advokattankar. Han har redan byggt upp ett nätverk i LA. Har fått några mindre roller. "Ge inte upp nu, ge det ett år till iallafall. Så du inte ångrar dig".
Och det säger jag till dig med. Om du har en dröm - var kreativ! Ge inte upp. Se inte tillbaka på ditt liv och tänk "om..."
Och ha kul på vägen!
//Janya
