Teaterkultur

Igår var jag på Röda Korset för att prata om förestående projekt. Plötsligt gled vi in på teater i allmänhet och jag berättade kortfattat om min pjäs Ingen ser En - Men jag finns. Och responsen var positiv - faktiskt mer än så.

Samtidigt som jag pratade började jag känna den där pirrande känslan, den pirrande känslan av att vara något bra på spåren. Att alla problem som känns oöverstigliga kanske löser sig. Att budskapet är mycket viktigare än allt trubbel. Att det Är Värt Det.

Och en pjäs kommer alltid att ta mycket arbete. Skådespelare byts ut, vare sig man vill eller ej. Men berättelsen finns kvar, lever och andas, så länge som det finns människor villiga att framföra den och en publik att beröra.

4 dagar i april gjorde som sagt ett djupt intryck. En av förutsättningarna för att en pjäs verkligen ska beröra är ju att manuset är välskrivet och har en djupare mening.

NY TEXT är en tävling där nya förmågor uppmuntras skicka in sina manus för att tävla om 50 000 kronor i utvecklingsstipendium. Utvalda texter läses av etablerade skådespelare och har chans att visas upp på professionella teatrar.

Det vore ju trevligt. Nu är frågan bara; vad blir nästa stora ämne? Varifrån kommer inspirationen rinna till och föda fram en ny pjäs som berör, på djupet?

Så är man hemma i Svea igen.
Landat.
Tagit mark.
Och det är dags att söka nya projekt.

Det komer väl inte som en chock för någon att teaterkulturen skiljer sig åt i Los Angeles och i Sverige.
Fördelen med att vara på hemmaplan är ju just det; man är på hemmaplan. Med vänner man känt länge, skådespelare som delar ens brinnande intresse och är intressearde av att utvecklas tillsammans.

Och utvecklas gör man ju, om man vill.
Nästa stora stop: talteknik.

Var och såg "Old lace and arsenik" på Santa Monica College i veckan som var. Föreställningar hade sina småroliga stunder, men mycket kändes överdrivet och väldigt teatraliskt.  Men det fick mig att tänka...

Studenterna på SMC är i många fall nya i teatern, en del har hållit på med teater på high school eller i så kallade community theatres, men de flesta har inte gått någon riktig teaterutbildning förrän de började på skolan. Så oslipade, men i de flesta fall entusiastiska och ivriga att lära.

I Sverige har vi ingen riktig motsvarighet till Community theatres. Amatörteatrar som drivs av erfarna männsikor, där öppna auditions hålls för alla som är intresserade. Där amatörer och professionella  och alla däremellan kan jobba tillsammans på projekt för att de tycker att det är roligt och för att de brinner för det. Där teatersällskap kan gästspela på riktiga scener utan att det kostar skjortan.

Vi behöver något liknande hemma. Teatrar som är öppna för allmänheten, inte bara som publik utan även som skådespelare, regissörer, dramatiker, scenografer - you name it!

Om någon känner till någon liknande teater hemma, låt mig i så fall veta.
För det är definitivt något som jag vill stödja.

...24timmars teaterfestival, för att vara mer specifik.

I lördags deltog jag i en kortfilmsinspelning. Återigen slog det mig hur otroligt olika teater är mot film.

Skådespelarna får kort instruktioner om vad de ska göra. En genomgång. Och sen rullar kameran, och i några sekunder-några minuter gör man exakt så som man blivit tillsagd. Försöker göra det så bra, så intesivt, så trovärdigt som möjligt, men arken, färden, uteblir.

Det är underbart att slutligen se det färdiga resultatet. Men i processen saknas ruset som skapas på scenen.

Såg Lars von Triers film Dogville.

Och slogs av att för en gångs skull gillade jag filmad teater!

För Dogville är i mina ögon mer teater än film, och skulle lämpa sig utmärkt för scen. Scenografin är en svart matta, där gator och hus är utkritade. Husen är sparsamt möblerade, oftast helt utan väggar. Och det som gör filmen så bra - för den grep mig verkligen - är skådespeleriet och den intima handlingen. Allt utspelas på en plats, men historien är så gripande att visuella effekter inte alls behövs för att hålla fokus genom den nära tre timmar långa föreställningen.

Att få sitta nersjunken i teaterlokalens dunkel, svepas med till en annan plats, en annan värld och andra människors problem. det kan hjälpa tankarna att lossa sitt benhårda grepp om själen, ge den utrymme att få sväva fritt bland scenljus och projicerande röster.

Eller att vara på den andra sidan, att själv vara på scenen. Och ge utrymme åt det känsloliv vi tidigt lär oss att kontrollera.

Då är teatern en välbehövlig livlina tillbaka till vettet vi återigen måste ikläda oss.

Idag var jag inbjuden av en gammal klasskompis att delta på repetitionerna för Oscarsgalan. Alla i gruppen fick en egen "badge" som talade om att vi hade tilllåtelse att vistas på området. Säkerhetsföreskrifterna var enorma, fotgrafering totalt förbjuden etc etc.


Att Academy Awards är en BIG DEAL vet väl de flesta. Men oj! vilket maskineri kring det. Enbart sets kostar runt 1 miljon USD. Tänk att få ha en sån budget på en produktion... För att inte trötta ut alla skådisar som är nominerade till olika priser hyr man in "stand ins" som sitter på deras platser, går upp och tar emot statyetten och håller tal en hel vecka i förväg. Allt för att ljud, ljus och kamera ska få en möjlighet att tima och ställa in allt så bra det går inför livesändningen.

Vi fick även gå backstage, samma rutt alla vinnare går då de ska fotograferas och intervjuas efter att ha vunnit. Stora läktare står uppställda där pressen samlas för att ta bild, och jag vore förvånad om någon kan se något efter att ha lett in i alla blixtar! Vi fick även gå till produktionslastbilen där alla "cues" ropas ut i head sets till stage managers och liknande, där man bestämmer vilken kamera som ska sända samt håller koll på tiden. Jag sitter faktiskt i detta nu med hela run down för galan, dvs där det står exakt vem som ska upp på scen när, hur länge de får prata och vilka olika inslag som ska in där. Eftersom det är konfidentiellt kan jag inte säga så mycket om det, men en sak kan jag säga - ALLTING är väl inövat och planerat i förväg.

Till strukturen påminner Oscarsgalan mer om en teatershow än livesänd TV, och inte mindre än 16 stage managers är ansvariga för olika områden. Skillnaden mot teater är att här tränar man med standins tills premiären...

Hur som helst var det riktigt kul att vara inne i Kodak Theatre, det är en otroligt vacker teatersalong som rymmer uppemot 2000 personer. Och en vacker dag hoppas jag få vara med på själva galan!

Jag läste just Aase Bergs artikel om hatet mot teatern. Hon diskuterar fram och tillbaka med sig själv om varför hon har så svårt för teater. Inte dramatiken, men dess förverkligande i form av skådespelare på scen.

Idag var jag på ett Actors Workshop i North Hollywood. En grupp skådespelare som ses en gång i veckan och jobbar tillsammans för att utvecklas - man kan ta in monologer, scener, eller vad man nu vill och få feedback på sitt arbete.

Vi gjorde en mängd övningar, och personligen kände jag att det var väldigt nyttigt. Det var så länge sen jag jobbade med att utveckla och variera min egen agering, och nog kände jag mig ringrostig alltid. När vi jobbar med Meisner i skolan är det ännu "bara" att fokusera på sin partner, man är i nuet och lyssnar så noga på allt som händer precis just nu. Idag jobbade vi mycket själva, och helt plötsligt var det dags att skruva upp fantasin till 100%.

Läskigt, men nyttigt. Kommer defenitivt gå tillbaka nästa vecka.

Du kan läsa om D.A.W här.

Till sist vill jag dela ett citat som workshopen bygger på:

Since I know a lot of you wanted me to write about the performance last sunday in English, I translated the Swedish review. Enjoy!

To do a one-man performance, is as we know a challenge. Nobody to interact with and the unbroken attention of the audience resting upon only you. To on top of that reenact a famous person—an Icon—raises the level of the challenge further.

We sit down in the gold-folded chairs in the newly renovated theater (The working Stage), and are welcomed by a well known photo of the famous swede. ”Greta Garbo” comes down the isle toward the stage, and a sole lighter shares its glow with her face.

A Garbo in Limbo, not yet dead but still outside of her old body greets the spectators, then guides us though different events and stages of the actresses life. The old Garbo looks back on her life, keeping a conversation with her soul about the point of it all. Little Greta tries to cheer up her parents with shadow-theatre. The movie star in the height of her career escaping paparazzi.

White scenography sets off the black box. A white curtain forms background for projected photos (in where pictures of Garbo sometimes are exchanged with pictures of Rolandsson—often without the spectators knowledge—that’s how much she resembles the icon). The curtain is frequently used in the storytelling, it’s a shawl, letters, different dresses—the fantasy behind the creative use testifies about a sharp eye and credits the directing of Finola Hughes. All props are white—a luggage piece, champagne bottle, chair, bed. A few pieces of clothing are black, and together props and scenography creates a great harmony.

The light could be adjusted slightly, sometimes dark joints are left disturbing the image of the actress, and sometimes light transitions are too fast. As the light geek I am, I cannot help but notice it—the rest is however impeccable.

Radio clips, Garbo’s inner voice and the pictures of the star expand the dimension and work together with the varied and intense acting to create a rich story. As an audience member I am trapped, reveling in the mystique and beauty. The glamorous movement, the hand dramatically draped over her forehead, her tear filled blue eyes that turns to the light, sparkling.

I have heard the performance twice. But now, when I see it, Garbo becomes more alive to me than she ever was.

 

Idag har en stor del av dagen gått åt till att lägga upp CV och bilder på olika sidor som lägger ut casting calls.

De svenska motsvarigheterna är ju försvinnande få och små, men då jag kommer hem ska jag börja utforska dem mer.

Dock finns det ju, när man börjar leta runt, en hel del teterorganisationer på både lokal och nationell nivå. Kommer att skriva mer om dem längre fram, men tills dess kan ju den som är intresserad börja googla runt så smått på olika teaterföreningar!

Ingrid Bergmans fyrfaldigt Oscarsbelönade Fanny och Alexander har blivit teater. En slags bakvänd evolution, då filmskript blir manus för scenen, och handlingen pressas ut genom filmlinsen till scenen. Recensioner från tidigare föreställningar vittnar om hur olika de är, så som film och teater alltid skiljer sig. Samma manus. Samma författare. Samma handling. Men två olika medier, som fångar sin publik med olika taktiker.

Något jag är väldigt glad över är hur snabbt vi lär känna varandra i klassen. Vår lilla grupp av Newbies är jättemysig, och det är skönt att träna med folk som ligger på samma nivå. En av killarna, Justin, är med i en TV-serie som är jättepopulär i Canada, och även sänds i USA.