Samtid

Igår var jag på Röda Korset för att prata om förestående projekt. Plötsligt gled vi in på teater i allmänhet och jag berättade kortfattat om min pjäs Ingen ser En - Men jag finns. Och responsen var positiv - faktiskt mer än så.

Samtidigt som jag pratade började jag känna den där pirrande känslan, den pirrande känslan av att vara något bra på spåren. Att alla problem som känns oöverstigliga kanske löser sig. Att budskapet är mycket viktigare än allt trubbel. Att det Är Värt Det.

Och en pjäs kommer alltid att ta mycket arbete. Skådespelare byts ut, vare sig man vill eller ej. Men berättelsen finns kvar, lever och andas, så länge som det finns människor villiga att framföra den och en publik att beröra.

Att skriva ett manus

4 dagar i april gjorde som sagt ett djupt intryck. En av förutsättningarna för att en pjäs verkligen ska beröra är ju att manuset är välskrivet och har en djupare mening.

NY TEXT är en tävling där nya förmågor uppmuntras skicka in sina manus för att tävla om 50 000 kronor i utvecklingsstipendium. Utvalda texter läses av etablerade skådespelare och har chans att visas upp på professionella teatrar.

Det vore ju trevligt. Nu är frågan bara; vad blir nästa stora ämne? Varifrån kommer inspirationen rinna till och föda fram en ny pjäs som berör, på djupet?

På hemvan mark

Så är man hemma i Svea igen.
Landat.
Tagit mark.
Och det är dags att söka nya projekt.

Det komer väl inte som en chock för någon att teaterkulturen skiljer sig åt i Los Angeles och i Sverige.
Fördelen med att vara på hemmaplan är ju just det; man är på hemmaplan. Med vänner man känt länge, skådespelare som delar ens brinnande intresse och är intressearde av att utvecklas tillsammans.

Och utvecklas gör man ju, om man vill.
Nästa stora stop: talteknik.

Community theatre, eller amatörteater

Var och såg "Old lace and arsenik" på Santa Monica College i veckan som var. Föreställningar hade sina småroliga stunder, men mycket kändes överdrivet och väldigt teatraliskt.  Men det fick mig att tänka...

Studenterna på SMC är i många fall nya i teatern, en del har hållit på med teater på high school eller i så kallade community theatres, men de flesta har inte gått någon riktig teaterutbildning förrän de började på skolan. Så oslipade, men i de flesta fall entusiastiska och ivriga att lära.

I Sverige har vi ingen riktig motsvarighet till Community theatres. Amatörteatrar som drivs av erfarna männsikor, där öppna auditions hålls för alla som är intresserade. Där amatörer och professionella  och alla däremellan kan jobba tillsammans på projekt för att de tycker att det är roligt och för att de brinner för det. Där teatersällskap kan gästspela på riktiga scener utan att det kostar skjortan.

Vi behöver något liknande hemma. Teatrar som är öppna för allmänheten, inte bara som publik utan även som skådespelare, regissörer, dramatiker, scenografer - you name it!

Om någon känner till någon liknande teater hemma, låt mig i så fall veta.
För det är definitivt något som jag vill stödja.

Festival

...24timmars teaterfestival, för att vara mer specifik.

Skriva, regissera, repetera och presentera.

Under 24 timmar.

Låter som ett bra projekt, någon?

Agera framför kameran

I lördags deltog jag i en kortfilmsinspelning. Återigen slog det mig hur otroligt olika teater är mot film.

Skådespelarna får kort instruktioner om vad de ska göra. En genomgång. Och sen rullar kameran, och i några sekunder-några minuter gör man exakt så som man blivit tillsagd. Försöker göra det så bra, så intesivt, så trovärdigt som möjligt, men arken, färden, uteblir.

Det är underbart att slutligen se det färdiga resultatet. Men i processen saknas ruset som skapas på scenen.

Logiskt!


Teater på skärmen

Såg Lars von Triers film Dogville.

Och slogs av att för en gångs skull gillade jag filmad teater!


För Dogville är i mina ögon mer teater än film, och skulle lämpa sig utmärkt för scen. Scenografin är en svart matta, där gator och hus är utkritade. Husen är sparsamt möblerade, oftast helt utan väggar. Och det som gör filmen så bra - för den grep mig verkligen - är skådespeleriet och den intima handlingen. Allt utspelas på en plats, men historien är så gripande att visuella effekter inte alls behövs för att hålla fokus genom den nära tre timmar långa föreställningen.





Om du inte sett den, se den.

Den säger en del om teater.

När det får vara terapi

Att få sitta nersjunken i teaterlokalens dunkel, svepas med till en annan plats, en annan värld och andra människors problem. det kan hjälpa tankarna att lossa sitt benhårda grepp om själen, ge den utrymme att få sväva fritt bland scenljus och projicerande röster.

Eller att vara på den andra sidan, att själv vara på scenen. Och ge utrymme åt det känsloliv vi tidigt lär oss att kontrollera.

Då är teatern en välbehövlig livlina tillbaka till vettet vi återigen måste ikläda oss.

På Kodak Theatre...

Idag var jag inbjuden av en gammal klasskompis att delta på repetitionerna för Oscarsgalan. Alla i gruppen fick en egen "badge" som talade om att vi hade tilllåtelse att vistas på området. Säkerhetsföreskrifterna var enorma, fotgrafering totalt förbjuden etc etc.


Att Academy Awards är en BIG DEAL vet väl de flesta. Men oj! vilket maskineri kring det. Enbart sets kostar runt 1 miljon USD. Tänk att få ha en sån budget på en produktion... För att inte trötta ut alla skådisar som är nominerade till olika priser hyr man in "stand ins" som sitter på deras platser, går upp och tar emot statyetten och håller tal en hel vecka i förväg. Allt för att ljud, ljus och kamera ska få en möjlighet att tima och ställa in allt så bra det går inför livesändningen.

Vi fick även gå backstage, samma rutt alla vinnare går då de ska fotograferas och intervjuas efter att ha vunnit. Stora läktare står uppställda där pressen samlas för att ta bild, och jag vore förvånad om någon kan se något efter att ha lett in i alla blixtar! Vi fick även gå till produktionslastbilen där alla "cues" ropas ut i head sets till stage managers och liknande, där man bestämmer vilken kamera som ska sända samt håller koll på tiden. Jag sitter faktiskt i detta nu med hela run down för galan, dvs där det står exakt vem som ska upp på scen när, hur länge de får prata och vilka olika inslag som ska in där. Eftersom det är konfidentiellt kan jag inte säga så mycket om det, men en sak kan jag säga - ALLTING är väl inövat och planerat i förväg.

Till strukturen påminner Oscarsgalan mer om en teatershow än livesänd TV, och inte mindre än 16 stage managers är ansvariga för olika områden. Skillnaden mot teater är att här tränar man med standins tills premiären...

Hur som helst var det riktigt kul att vara inne i Kodak Theatre, det är en otroligt vacker teatersalong som rymmer uppemot 2000 personer. Och en vacker dag hoppas jag få vara med på själva galan!


När teater inte förstås och inte heller berör

Jag läste just Aase Bergs artikel om hatet mot teatern. Hon diskuterar fram och tillbaka med sig själv om varför hon har så svårt för teater. Inte dramatiken, men dess förverkligande i form av skådespelare på scen.



"Det är väl i och för sig knappast förbjudet att dissa teater eller surna till när man trots allt går dit och i timtal tvingas uthärda uppburna skådisar som mest liknar högvulet orerande klossar."


Jag känner igen hennes tankegångar. Många i min omedeöbara närhet har svårt för teater, trots att jag gång på gång drar med dem till de föreställningar jag regisserar eller något på en etablerad teater som jag anser att de måste se. Ibland tycker de att det är ok. Ibland kan de se riktigt frågande ut när vi efteråt lämnar teatern och jag torkar tårarna och bubblar i extas om hur pjäsen träffade mig. Ibland håller jag med om att det lämnade mycket att önska.

Sant är att teater blir lättare ju mer man går. Dess ibland mycket säregna språk kan vara svårt att tränga igenom, men ju vanare man blir, ju lättare kan man ta det för vad det är. Teater handlar om ett kontrakt mellan publik och skådespelare; som publik accepterar man de imaginära omstädigheterna, vi accepterar att en vuxen man spelar en treårig pojke eller att en svart kloss är en mjuk dubbelsäng. Som skådespelare respekterar man publiken, och lever av den energi man får ifrån den. Man gör sitt bästa för att ge något tillbaka; en nyväckt tanke, en känsla, beröra.

Berg refererar till skådesplearna som "orerande klossar". Jag vet vad hon menar, även jag har sett dem. Men jag kan ändå inte låta bli att undra om Berg kanske missat riktigt bra teater. Teater som kryper under skinnet på en; där man glömmer att man sitter i en salong och att personerna på scen faktiskt repat i veckor. De föreställningar då allt känns nytt, varje replik är en ärlig reaktion på de andra på scenen och det som sker är viktigt, viktigt. De tillfällen då teatern är det enda stället att vara på.

The Diligent Actors Workshop

Idag var jag på ett Actors Workshop i North Hollywood. En grupp skådespelare som ses en gång i veckan och jobbar tillsammans för att utvecklas - man kan ta in monologer, scener, eller vad man nu vill och få feedback på sitt arbete.

Vi gjorde en mängd övningar, och personligen kände jag att det var väldigt nyttigt. Det var så länge sen jag jobbade med att utveckla och variera min egen agering, och nog kände jag mig ringrostig alltid. När vi jobbar med Meisner i skolan är det ännu "bara" att fokusera på sin partner, man är i nuet och lyssnar så noga på allt som händer precis just nu. Idag jobbade vi mycket själva, och helt plötsligt var det dags att skruva upp fantasin till 100%.

Läskigt, men nyttigt. Kommer defenitivt gå tillbaka nästa vecka.

Du kan läsa om D.A.W här.

Till sist vill jag dela ett citat som workshopen bygger på:

Your job isn’t merely to do the exercise, but to do it in the sense of something larger than the exercise. Either you learn to respect each exercise as if it were the opening night at La Scala, or opening night at La Scala will be nothing more than an exercise.
- Stella Adler

Garbo Transcending Through Time

Since I know a lot of you wanted me to write about the performance last sunday in English, I translated the Swedish review. Enjoy!


To do a one-man performance, is as we know a challenge. Nobody to interact with and the unbroken attention of the audience resting upon only you. To on top of that reenact a famous person—an Icon—raises the level of the challenge further.


We sit down in the gold-folded chairs in the newly renovated theater (The working Stage), and are welcomed by a well known photo of the famous swede. ”Greta Garbo” comes down the isle toward the stage, and a sole lighter shares its glow with her face.


A Garbo in Limbo, not yet dead but still outside of her old body greets the spectators, then guides us though different events and stages of the actresses life. The old Garbo looks back on her life, keeping a conversation with her soul about the point of it all. Little Greta tries to cheer up her parents with shadow-theatre. The movie star in the height of her career escaping paparazzi.


White scenography sets off the black box. A white curtain forms background for projected photos (in where pictures of Garbo sometimes are exchanged with pictures of Rolandsson—often without the spectators knowledge—that’s how much she resembles the icon). The curtain is frequently used in the storytelling, it’s a shawl, letters, different dresses—the fantasy behind the creative use testifies about a sharp eye and credits the directing of Finola Hughes. All props are white—a luggage piece, champagne bottle, chair, bed. A few pieces of clothing are black, and together props and scenography creates a great harmony.


The light could be adjusted slightly, sometimes dark joints are left disturbing the image of the actress, and sometimes light transitions are too fast. As the light geek I am, I cannot help but notice it—the rest is however impeccable.


Radio clips, Garbo’s inner voice and the pictures of the star expand the dimension and work together with the varied and intense acting to create a rich story. As an audience member I am trapped, reveling in the mystique and beauty. The glamorous movement, the hand dramatically draped over her forehead, her tear filled blue eyes that turns to the light, sparkling.


I have heard the performance twice. But now, when I see it, Garbo becomes more alive to me than she ever was.

 



Lika som bär



Ottiliana Rolandsson som Greta Garbo, ur föreställningen "I Was Greta Garbo".

Submitting yourself

Idag har en stor del av dagen gått åt till att lägga upp CV och bilder på olika sidor som lägger ut casting calls.

De svenska motsvarigheterna är ju försvinnande få och små, men då jag kommer hem ska jag börja utforska dem mer.

Dock finns det ju, när man börjar leta runt, en hel del teterorganisationer på både lokal och nationell nivå. Kommer att skriva mer om dem längre fram, men tills dess kan ju den som är intresserad börja googla runt så smått på olika teaterföreningar!



Film som blir teater


Ingrid Bergmans fyrfaldigt Oscarsbelönade Fanny och Alexander har blivit teater. En slags bakvänd evolution, då filmskript blir manus för scenen, och handlingen pressas ut genom filmlinsen till scenen. Recensioner från tidigare föreställningar vittnar om hur olika de är, så som film och teater alltid skiljer sig. Samma manus. Samma författare. Samma handling. Men två olika medier, som fångar sin publik med olika taktiker.

Jag ser fram emot att uppleva Fanny och Alexander på dramaten i vår. En liten bit av Bergman, live. Som det började, ungefär.

Fanny och Alexander - Från succéfilm till pjäs (DN)

Att utvecklas tillsammans

Såg ett anslag om "Actors group" - en grupp skådisar som träffas varje vecka och utvecklar olika sidor av skådespeleri tillsammans.

Det var en bra idé, tycker jag.


Sufflör!


Ikväll hjälpte jag min vän Ottiliana Rolandsson. Hon behövde en sufflör under sin föreställning I was Greta Garbo och självklart ville jag hjälpa till! Eftersom jag satt bakom scenen vet jag inte riktigt hur det gick, men av det jag hörde att döma gick det bra! Scenografin var förtjusande och inspirerande i helt svart och vitt. På söndag kväll ska jag se den, så då skriver jag en recension.

Ottiliana har själv skrivot manuset, vilket är ett resultat av år av research-arbete, kontakt med Garbos släktingar, letande i brev och arkiv efter fakta om en av Sveriges största ikoner genom tiderna. Det ska bli riktigt roligt att se hela föreställningen om några dagar!


I jakten på agenter


Något jag är väldigt glad över är hur snabbt vi lär känna varandra i klassen. Vår lilla grupp av Newbies är jättemysig, och det är skönt att träna med folk som ligger på samma nivå. En av killarna, Justin, är med i en TV-serie som är jättepopulär i Canada, och även sänds i USA.

Naturligtvis blev jag nyfiken hur han landat en sån roll! Visade sig att hans kanadensiska agent rekommenderat honom till en amerikansk, och på den vägen var det. Så då börjar man förstås fundera... hur lyckas man landa en agent?

Det är en fråga jag ska försöka besvara den närmaste veckan! :)

En teaterdirektörs tankar




“I’m convinced that there is no such thing as right- or left-wing theatre, only good or bad theatre. And this is exactly the problem: my successor exclusively propagates ideological clichés. This is the reason one could say that he will create agitorial theatre.”

(Sagt av före detta teaterdirektören för Nya Teatern i Budapest, István Márta i samband med ersättaren György Dörner, i en intervju med Die Zeit Online.)

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0