Tårar trillar till teatern
Jag sitter vid mitt köksbord i Vancouver och skriver - det första inlägget på evigheter.
Har börjat ta laktioner vid en Actor Studio som heter Rogues West för att utvecklas som skådespelare. En av kurserna jag läser heter "Meisner Immersion" - yup, tillbaka till min favoritteknik! Läser om "Meisner on Acting" och googlar efter dokumentären som gjordes om honom. Hamnar på Youtube (där jag inte brukar hänga) och hamnar på ett klipp på som heter "22 musicals in 12 minutes".
Har börjat ta laktioner vid en Actor Studio som heter Rogues West för att utvecklas som skådespelare. En av kurserna jag läser heter "Meisner Immersion" - yup, tillbaka till min favoritteknik! Läser om "Meisner on Acting" och googlar efter dokumentären som gjordes om honom. Hamnar på Youtube (där jag inte brukar hänga) och hamnar på ett klipp på som heter "22 musicals in 12 minutes".
Det är en komisk potpurri från olika musikaler, framförda av Emily Blunt, Lin Manuel Miranda och James Corden. Den är inte särskilt djupgående och inte på något sätt tragisk. Och ändå börjar tårarna rinna. Jag skrattar åt mig själv genom dem, samlar ihop mig och fortsätter titta. Och det händer igen. Och igen. Och igen. Till slut skakar hela kroppen av gråt.
Vad är det som händer?
Förra året hade jag förmånen att få gå i terapi. Det var oerhört lärorikt och jag fick en mycket bättre förståelse för mig själv. En av sakerna vi indentifierade var att jag har mycket lättare att ge uttryck för ilska snarare än ledsamhet. Min man skulle nog inte hålla med (han tycker att jag alltid gråter när vi tittar på film). Men jag tror att det är det som är grejen.
När det kommer till konst - främst teater och film - är det som att en sluss öppnas inom mig. Speciellt teater har en förmåga att skala av alla skyddande lager. Jag identifierar mig så starkt med det som händer på scenen, uppslukas av det. Jag behöver inte skydda mig längre. Jag behöver inte oroa mig för vad andra ska tycka. Det enda som spelar roll är det som spelas upp.
Genom tårarna försöker jag göra en snabb psykoanalys på mig själv: jag tror verkligen att i konsten kan jag slappna av på ett sätt som jag oftast inte tillåter mig att göra. Och det är väl precis det som är konstens förtjänst - den tar oss ifrån våra vardagbekymmer till en plats där bara ett existerar och vi kan existera med det, i samklang och utan att behöva ta ansvar för oss själva eller någon (något) annat för en stund.
Vad triggar riktigt bra konst i dig?
Vad är det som händer?
Förra året hade jag förmånen att få gå i terapi. Det var oerhört lärorikt och jag fick en mycket bättre förståelse för mig själv. En av sakerna vi indentifierade var att jag har mycket lättare att ge uttryck för ilska snarare än ledsamhet. Min man skulle nog inte hålla med (han tycker att jag alltid gråter när vi tittar på film). Men jag tror att det är det som är grejen.
När det kommer till konst - främst teater och film - är det som att en sluss öppnas inom mig. Speciellt teater har en förmåga att skala av alla skyddande lager. Jag identifierar mig så starkt med det som händer på scenen, uppslukas av det. Jag behöver inte skydda mig längre. Jag behöver inte oroa mig för vad andra ska tycka. Det enda som spelar roll är det som spelas upp.
Genom tårarna försöker jag göra en snabb psykoanalys på mig själv: jag tror verkligen att i konsten kan jag slappna av på ett sätt som jag oftast inte tillåter mig att göra. Och det är väl precis det som är konstens förtjänst - den tar oss ifrån våra vardagbekymmer till en plats där bara ett existerar och vi kan existera med det, i samklang och utan att behöva ta ansvar för oss själva eller någon (något) annat för en stund.
Vad triggar riktigt bra konst i dig?
Kommentarer
Trackback
