Teaterkultur

Cabaret. Festen som inte tar slut, där vinet flödar och flickorna likaså. Där skrattet varvas med lockande ögonkast och lågmälda stönanden, och glittret bländar dig då scenljusens lampor slås på.

 

 

Nyss hemkommen från Uppsala stadsteaters senaste musikalsatsning vill jag inte låta rösten bära. Innesluten i min tysta bubbla låter jag orden istället flöda genom tangentens knappande tryck, och ljudet påminner om Cliff Bradshaws gamla skrivmaskin. Inte för att jag behöver en påminnelse om vad jag nyss bevittnat.

 

Den första akten: farten ökar, vi som publik innesluts redan i välkomstfrasen i den svängiga, utmanande, komiska, akrobatiska ensemblens höga energi och härliga sånger. Scenografin som flytande förändras och utnyttjas, väl genomtänkt av Fridjon Rafnsson. Koreografin som bjuder på förvånande vighet och imponerande styrka, där saker ständigt händer och fokus ibland stjäls av briljanta ensemblemedlemmar som strålar mer än den gigantiska discokulan. Roger Lybecks koreografiska talang tillsammans med musikalstjärnor som Kitty Chan och Camilo Ge Bresky blir en fullträff och jag vill ha mer, mer, mer. Mer av de vackra rösterna och mer av Oscar Pierrou Lindén fantastiska tolkning av Konferencieren, som är helt trovärdig i sin skruvade, extrema och ack så intressante karaktär.

 

Efter pausen blir allvaret synligt. Sprickorna kan inte längre dölja sin förstörda fasad, och svaga människor klättrar på andra för att bokstavligt talat nå toppen. Nazityskland slår med knogjärnad näve igenom det glada Berlin, där glädjen redan från början varit ytterst villkorlig och mer ett desperat försök att fly vardagen som blir allt mörkare.

 

Mot slutet byts vackra dräkter mot vita underkläder, lika vita som slaktlamm. Nazisten och hans flamma, hon som brinner av andras blod, står över dem alla, triumferandes stirrande ut mot intet, mot alltet, mot fosterlandet som bedyras tillhöra dem, till toner som glättigt plingar på. Då - just då - väcks något djuriskt inom mig. Jag vill bita, riva, slita. Åsamka lika stor skada som de gör genom att bara stå där.

 

När ljuset släcks är tacksamheten stor att det dröjer några extra sekunder innan applådtacket börjar. Tystanden och mörkret hade gärna fått sträcka ut sig i någon minut.

 

Jag vill inte tala. Jag vill bara känna. Och det gör jag.