Nationalisten som släcker teatern?
För någon dag sedan skrev jag om Bengt Ohlssons artikel, och ställde frågan om teater måste sammanblandas med politik. I Ungern har den frågan besvarats med ett iskallt "ja".
För tre månader sedan beslutades att en sittande teaterdirektören, István Marta, ska avgå och istället ge plats för skådespelaren György Dörner. Värt att nämna är dock att Dörner politiskt orienterar sig lååångt ut mot höger. Som jag sagt tidigare tycker jag att ens politiska åsikter inte behöv er ha betydande för ens kulturella proffesionalitet - men då man bestämmer sig för att enbart spela nationella pjäser och som andlig fader har en högerextrem antisemit, då tycker jag att varningslarmet går. Som teaterdirektör för en nationalteater har man mycket att säga till om de värden staden speglar, och Budapest med sina nära två miljoner invånare borde ges tillgång till annat än enbart nationalromantiska föreställningar.
Den första februari tog Dörner över ledningen. Det besvarades med häftiga protester från demonstranter som proklamerade sig vara en del av Europa, och inte ville veta av någon extrem nationalism, och mot-demonstranter skrikandes saker i stil med "hemlandsförrädare".
Om du vill vet mer, läs "
Teatern sörjer när högern tar kontroll".
Uj Színház (Nya teatern) i Budapest
Welcome home, Soldier!
Var på en föreställning idag med titel som ovan. Den spelades av elever på Playhouse West, som förutom att bedriva undervisning även sätter upp föreställningar där enbart elever spelar. Och jag måste säga att jag var sjukt imponerad av resultatet. Många av skådespelarna har nämligen inte varit med på mer än tre timmars repetition. Som regissör blir jag lätt illamående vid tanken på att bara repa tre timmar inför något alls. Men dessa skådisar har inga repliker - dock fyller de en otroligt viktig uppgift med att skapa en lavande och trovärdig miljö. Trovärdig var nyckelordet. Hela föreställningen kändes som att den hände spontant - så många tårar, skratt, skrik - allt var så äkta. Så opretentiöst och nära. Snyftningar och skratt hördes om varandra i publiken, ingen gick därifrån oberörd.
I en av scenerna talade en sjuksköterska från Vietnamkriget. Hon berättade om en soldat, Billy. Hon skrev till hans mor för att berätta vilken modig son hon hade, att hon borde vara stolt över sin son som dog långt hemifrån. Hur soldaterna gjorde så mycket mer än det som rapporterades i medier. Byggde skolor, sjukhus, barnhem. När hon talade kom jag på mig själv med att tänka, att det kanske är det jag borde göra. Bli sjuksköterska i krig. Hjälpa utsatta. Betyda något. Sedan slog mig ännu en tanke; anledningen till att jag tänkte så, var för att den här skådespelerskan gjorde ett så levande avtryck. Hon berättade någon annans historia, fyrtio år senare. Och det betyder något.
Det är ju det teater gör - berättar historier. Förmedla budskap. Får folk som kanske är långt borta att bli berörda. riktar uppmärksamheten mot. Och det är ett viktigt jobb. Det betyder något.
Bild ur Atridersagan, som handlar om hur hämnd föder hämd, och till slut leder till förintelse. Vilka andra vägar kan man gå?
Daniel Radcliffe är inte Harry Potter
Såg nyss en film som hade premiär på bio idag,
Woman in Black.
Radcliffe spelar rollen av en ung man som förlorat sin hustru. Han får i uppdrag att undersöka dödsboet efter en gammal änka. Huset är hemsökt och tvingar honom att långsamt avslöja en hemsk historia. Är du lättskrämd - se INTE filmen! Det är den läskigast film jag sett.
Trots att jag emellanåt bara önskade att filmen skulle ta slut, måste jag erkänna att den var väldigt bra. Välgjord, intressant (för att inte säga gastkramande!) och jag tänkte inte "Harry Potter" en enda gång. Bra jobbat, Radcliffe!
Det är intressant hur man med samma skådis kan skapa så vitt skilda roller. Naturligtvis gör kostym, miljö och musik sitt till, men det krävs ju ändå en hel del av en skådespelare som spelat en och samma karaktär i åtta långfilmer om man ska förkroppsiga en helt ny person - och inte påminna om den gamla.
En het kulturdebatt
Många av er har kanske läst Bengt Ohlssons artikel
"När ska det röda rinna av kulturens fana?". Där ifrågasätter Ohlsson om man måste vara "vänster" för att vara kulturinvolverad. Hans artikel bekräftar något jag och en kurskamrat upptäckte för nära tre år sedan. Vi höll på att jobba med vår C-uppsats i dramapedagogik, och vår utgångspungt var att dramapedagogiken i Sverige utvecklats åt samma håll som politiken. Helt enkelt, att dramapedagogik på 70-talet var väldigt "vänster". Att tjäna pengar var något fult. Man skulle jobba för
Kallet. Men i takt med att Sverige som land blivit mer borgerligt, småföretagande uppmuntras och kapitalistiska tankegångar blivit alltmer accepterade i sahället, har det även blivit mer ok för dramapedagoger att upptäcka nya områden och tjäna pengar på sina respektive områden.
Vår uppsats blev mer eller minder påhoppad av kurskamrater - bl a kallades vi för "ungmoderater". Det lät defenitivt som en förolämning, och var nog menat som en sådan. Fast ingen av oss var moderater.
Ohlssons debattinlägg väckte starka känslor - vilket skulle kunna ses som en bekräftelse på hans tes. I "
De tolerantas intolerans" skriver Ohlsson att han fått mycket och hård kritik från just de som "tillhör kulturen och vänstern".
Min fråga är: måste man sammanblanda kultur och politik? Vad jag röstar på har väl ingenting att göra med hur bra eller dåliga mina kulturella projekt är?
Eller?
A weekend of theatre
Idag hade jag min andra lektion på Playhouse West. Det roligaste med lektionerna är verkligen att alla är så intensiva, alla VILL bli bättre. Det är otroligt inspirerande att vara omringad av människor som har en stark ambition och dedikerear sig själva till att bli bättre skådespelare.
Ikväll ska jag se några f.d klasskamrater spela upp scener som de ska tävla med i en skådespelartävling som heter
Irene Ryan. Man tävlar i scener mot andra skådespelare. Ska bli intressant att se!
På lördag har Playhouse west en föreställning som jag förmodligen ska se, och sen ska jag träna inför nästa lektion. Som sagt, man blir verkligen sporrad till att bli bättre!
Hur tänker du kring skådespelarträning?
Ur A little Night Music, uppförd av California State University 2008.
Rehearsal process
Igår började jag ta lektioner på en skola baserad på meisner-teknik (mer om Meisner i ett senare inlägg). Mellan varje lektion måste vi träffa klasskamrater och öva, så jag bjöd hem tre stycken till mig. Vi jobbade med repetition, grundstenen i Meisner. Alla tre verkar brinna för teater och det påminde mig om hur underbart det är att hänga med människor som delar ens passion.
Jag hoppas att skolan i sig kommer ge mycket i form av utbildning och skådespelarträning. Dock tror jag att det mest värdefulla kommer att komma ur kontakten med andra elever - samtala om, träna, och undersöka teater tillsammans med andra som verkligen VILL lära sig!
James Franco studerade på samma skola som jag nu går på. Han gick visserligen nio år, jag kommer gå ca 2 månader. Men iallafall :)
Och in på scenen...
Teater.
Vilka tankar väcker det hos dig?
Att sitta nersjunken i en teatersalong och vänta på att ljuset ska gå upp? Eller att slita tio, femton timmar om dygnet med att få grepp om en karaktär, utveckla den? Eller väcker det minnen av de där vibrerande, levade momenten då du och din scenparter samexisterar i perfekt harmoni, och all energi i rummet exister kring och för er?
Jag är väldigt nyfiken på hur teaterintresset ser ut på hemmaplan. Jag bor i Los Angeles just nu, och här vibrerar staden av mer eller mindre seriösa acting schools, teaterbokshoppar, små scener som rymmer tio, tjugo personer till gigantiska teatrar som kan rymma en publik på tusentals. Det är en splittrad stad, men här finns talang. Och hårt arbetande männsikor. Men talang och hårt arbete är inte något LA har monopol på, jag är övertygad om att det finns hemma med.
Så teater. Vilka tankar väcker det hos dig?
Mena (Marielle Cambronero) och Carl (Christian Sten) i Ingen Ser En – Men jag finns.
