Teaterkultur

Förväntningarna har varit stora och långtgående. Två nätter innan drömmer jag att det blir något strul med tiden, så att jag 45 min innan föreställningens början fortfarande befinner mig på jobbet i en annan stad. Och min enda tanke är att jag kommer missa "All that jazz".

 

Men 45 minuter innan föreställningen sitter jag på ett närbeläget café, och hinner i lugn och ro inta min plats i god tid innan gotime. Och så sätter introt igång. Orkestern är smart placerad på scengolvet till regihöger samt på en balkong till vänster. Alla är klädda i kvinnokläder, med chica 20-talsfrisyrer. Och somliga av männen är betydligt bekvämare i outfiten än andra.

 

 

Att bara titta och lyssna på orkestern är en fin och fokusfixerande början. En bra uppladdning för det stora shownummer som snart ska börja. Från min plats på andra raden är tydligheten kristallklar, kanske något mer än jag önskat. Framförandets stil påminner mig om öppningsnumret till Ronny Danielssons Cabaré vid Uppsala stadsteater 2014. Skillnaden är att medan den överdrivna sexualiteten som blir en slags pornografisk karikatyr fungerade utmärkt för sexklubben Kit Kat klub, inte fungerar lika bra för en jazzklubb under förbudstiden. Stilgreppet för mig till tankar på genus och teatralitet. Och jag saknar sensualiteten. Trots stilgreppet är öppningsnumret odiskutabelt storslaget. En sexscen med en helt klart naken skådespelare bringar mig lite ur fattningen och jag kan inte låta bli att fundera över repprocessen för just den, men kommer snart fokusmässigt tillbaka till handlingen på scenen.