Chicago - svunnen tid i strassprydd karikatyrporr

Förväntningarna har varit stora och långtgående. Två nätter innan drömmer jag att det blir något strul med tiden, så att jag 45 min innan föreställningens början fortfarande befinner mig på jobbet i en annan stad. Och min enda tanke är att jag kommer missa "All that jazz".
 
Men 45 minuter innan föreställningen sitter jag på ett närbeläget café, och hinner i lugn och ro inta min plats i god tid innan gotime. Och så sätter introt igång. Orkestern är smart placerad på scengolvet till regihöger samt på en balkong till vänster. Alla är klädda i kvinnokläder, med chica 20-talsfrisyrer. Och somliga av männen är betydligt bekvämare i outfiten än andra.
 
Foto: Petra Hallberg
 
 
Att bara titta och lyssna på orkestern är en fin och fokusfixerande början. En bra uppladdning för det stora shownummer som snart ska börja. Från min plats på andra raden är tydligheten kristallklar, kanske något mer än jag önskat. Framförandets stil påminner mig om öppningsnumret till Ronny Danielssons Cabaré vid Uppsala stadsteater 2014. Skillnaden är att medan den överdrivna sexualiteten som blir en slags pornografisk karikatyr fungerade utmärkt för sexklubben Kit Kat klub, inte fungerar lika bra för en jazzklubb under förbudstiden. Stilgreppet för mig till tankar på genus och teatralitet. Och jag saknar sensualiteten. Trots stilgreppet är öppningsnumret odiskutabelt storslaget. En sexscen med en helt klart naken skådespelare bringar mig lite ur fattningen och jag kan inte låta bli att fundera över repprocessen för just den, men kommer snart fokusmässigt tillbaka till handlingen på scenen.
 
Chicago har den för sig kanske nackdelen att vara en av mina absoluta favoritmusikaler, och då blir förväntningaran såklart väldigt höga. Cell block tango - numret där intendenterna på kvinnofängelset presenteras - är ett av mina absoluta favoritnummer. Så det är med glädje jag lutar mig tillbaka och njuter av showen. Den lätt genomskingliga fängelseuniformen avslöjar lårhöga strumpor och glimtar av naken hud. Gallersystemet fungerar som klätterställning och erbjuder vackra och kreativa möjligheter för akrobatik och nivårarbete.
 
Foto: Petra Hellberg


Viktor Brattströms scenogografi fungerar utmärkt. En glamoröst 20-tal med stora glödlampor, stora draperade tygvåder, läckra pianon och, som nästan alltid på Stockholms stadsteater, smidiga scenlösningar.
 
Att höra låtar man kan utantill på engelska översatta till svenska blir ett störningsmoment, även om jag tycker att Calle Norlén gjort ett utmärkt jobb med översättningsarbetet.

När showen slutligen är över sitte jag nöjd i min fåtölj, estetiskt tillfredsställd och med kvardröjande funderingar över vad man kan åstadkomma med en maffig ensemble.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0