Teaterkultur

Då den polske drakatikern Slawomir Mrozeks pjäs Vatzlav spelas på California State University, Chico sätter jag mig med stora förväntningar i stolen. Pjäsen är regisserad av min före detta Acting teacher, William Johnson, en man jag har hög respekt för och som lärt mig otroligt mycket vad gäller skådespeleri. Själv en duktig skådis och med djupgående insikt kring skådespeleri som ämne brukar pjäserna han regisserarar avspegla förståelse och kvalitet i skådespelararbetet som inte är helt vanlig på college-nivå.

Pjäsen skrevs ursprungligen som en komisk fars, genomsyrad av politiska kommentarer. Regissören hade i denna uppsättning valt att ta den ur sitt ursprungliga sammanhang och istället förflytta handlingen till USA, så satiren istället för att kommentera marxismen narrar kapitalismen och det politiska systemet i USA.

Det är tyvärr här som det blir lite luddigt. Språket är tydligt och enkelt att följa med i, men vad det egentligen handlar om är mindre klart. Vissa saken förstår man, som dottern Justicia, rättvisan, som ska "visas" för mänskligheten och därför blir strippa. Oedipus Rex, väktaren av moralen, som våldtas (med "sorg) av soldater. Andra saker är mindre konkreta, som sonen som blir en björn och modern som har ett sexuellt förhållande med sin hund.

Halvmaskerna som användes av de flesta skådespelarna var utan tvekan det bästa med pjäsen. Skådespeleriet alterneras till en stiliserad spelform, övertydlig och farsartad men med högt underhållningsvärde. Jag applåderar de som så självklart skapade och levandehöll karaktärer vars ansikten knappt rör på sig alls.

Vatzlav är nog inte en pjäs jag någonsin kommer regissera. Men jag uppskattade den annorlunda teaterupplevelsen.