Teaterkultur

I den belgiska förorten Molenbeek pågår ett intressant arbete. Kulturarbetare där tar tag i den känsliga frågan kring extremism och använder teatern som verktyg för att sätta igång samtal och eftertanke. P1 gjorde ett reportage som inspirarade mig - det är ju precis såhär det ska vara. 

 

I en stad som nyligen skakats av terrordåd, i en förort som blivit känd för att föda jihadister - där har människor inom kultursfären valt att inte låta sig tystas. Tvärtom låter de röster höras för att motverka terrorn och rädslan som följer i dess spår. 

Teater är ett kraftfullt verktyg. Den konfronterar publiken och tvingar till ett ömsesidigt här-och-nu.

 

Just konfrontationen var det jag eftersträvade i mitt senaste projekt, pjäsen Objective:Sweden. Den handlar om en grupp svenska ungdomar som bor i ett ockupperat Uppsala. Halva Sverige är invaderat och ungdomarna försöker ta sig över gränsen till den ännu svenska sidan, till familjen och den relativa tryggheten.

 

Vi som bott här hela våra liv, som kanske går många generationer tillbaka, vi tar freden för given. Och "dem" - de som kommer hit, de som flyr, de som har helt andra erfarenheter - deras perspektiv är det svårare att sätta sig in i. Men vi behöver bara vända oss mot vilken somhelst av våra kringliggande nordiska grannar för att möta mäniskor som bara några generationer bakåt mycket tydligt minns hur det är att leva under ockupation. 

 

 

Vi kan inte möta hat med hat, för då kommer vi bara lägga bränsle på elden. Men vi behöver inte heller möta hat med tystnad - genom teatern kan vi ge röst åt dem som vars skrik drunknar i bruset, vi kan se publiken i ögonen och vi kan locka, tjata, tvinga fram en eftertanke. När vi på scenen identifierar oss med en annan människas berättelse, hjälper vi också publiken skapa en identifikation. 

De. Vi. Du. Jag. Ingen har råd att stå tyst.