När det går in under huden

Det är ett tryck bakom tinningarna och jag vill inte prata på ett tag. Ord känns överflödiga, onödiga. Ändå försöker jag med hjälp av dem beskriva det som nyss skett. Det som nyss skett på en liten scen i en liten stad i ett litet land. Och som varit så, oerhört... Stort.
 
Svenska flyktingar på en hemlig flyktingförläggning har repeterat och satt upp Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" i bearbetning av Farnaz Arbabi. De framför pjäsen för de första svenskar de möter efter fyra veckors total isolering. Innan pjäsen får vi följa med en av dem, han berättar om den egna flykten och vi förstår att det skett något hemskt hemma, något fruktansvärt. Och visst måste det ske något fruktansvärt för att människor ska fly från sina hem?
 
Metateater, en pjäs i pjäsen, kan så lätt gå fel. Referenser som flyger över huvudet på publiken, otydlighet och ospecifikt sammelsurium är metateaterns värsta fiende. Något som skickligt undvikts här. De svenska flyktingarna bjuder publiken på en pedagogisk genomgång om pjäsens upplägg, och tack vare en välbehållen karaktär från sekunden publiken kliver in på teatern blir det trovärdigt; det är flyktingar - inte tränade skådespelare - som ska framföra Utvandrarna.
 
Scenen är traversal och publiken uppdelad i två delar som ser varandra med spelplatsen emellan. Skådespelarna utnyttjar rummet till max - inte bara genom att ändra läge för de olika publiksidorna, utan genom att gå in i angränsande rum, slå i dörrar i en annan del av byggnaden, skrika från platser vi i publiken inte kan se. Simon Carnells "dåliga" ljusdesign ökar amatörernas trovärdighet och ger en charm till spelplatsen. Kristinas och Karl-Oskars berättelse bryts av skådelspelarnas egna sorg, panikattack och ångest. Johanna Kolflaaths blinda Alma  övertygar när hon med hjälp av sina flyktingvänner rör sig över scenen. Som karaktären Lisa framhåller i början: Hon är blind men kan spela teater ändå! Och det kan hon. De. Skådespeleriet är naturalistiskt, i mina ögon Meisner-inspirerat och befriande långt från den typiska "dramaten-stilen" som så ofta (nästan alltid) visas på svenska scener. Nej, jag hör inte varenda ord. Och nej, det gör absolut ingenting. Jag ser ju, jag förstår genom beteendet på scen. Och jag hör i stort sett allt ändå.  
 
Scenografin är rik på symboler, och kostymerna förtydligar karaktären i Utvandrarna. De används inte hela tiden; ofta är skådespelarna på scenen iklädda endast sina egna sjabbiga kläder. Kläder som hängt med sedan flykten från Sverige. 
 
 
Ett pressklipp om pjäsen kan ni läsa här.

 
Utvandrarna väcker tankar. "Vi har alla potential att bli flyktningar. Det är en förmåga alla människor har" som regissören Klas uttrycker det. När männsikor flyr fattigdom och svält, men får avslag för att de inte har ett tillräckligt starkt skyddsbehov. När man tagit barnen med sig över havet för att bygga framåt. När man har. Gett. Upp. ALLT. Och tvingas börja om igen - vad händer med en människa då? Vilket ansvar har vi egentligen för varandra?
 
"Utvandrarna" på Skara Skolscen var en frisk fläkt. Och även om jag önskat att föreställningens slut blivit tydligare så är jag mycket, mycket glad att jag reste fyra timmar för att se den.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0