Teaterkultur

Det är med tårdränkta kinder och rinnande näsa jag till slut samlar krafter nog att ta mig ut ur teatersalongen. En snabb blick åt sidan talar om för mig att mitt sällskap är i samma skick som jag. Vi har nyss sett Uppsala Stadsteaters 4 dagar i april, och efter att ha gett skådespelarna (och dramatikern) stående ovationer stapplar vi oss ut i foajén.

Pjäsen handlar om påskhelgen i Uppsala 1943 - ett riksfältläger för nazister upprättas i Gamla Uppsala, och Uppsala svarar med 4000 motdemonstranter. Motdemonstranter som i tumultet flyr, och får polisens sablar i ryggen.

Vi får följa Jacob Citréus, kriminalkonstapel i Stockholm. Han får till uppgift att avstyra mötet vid Gamla Uppsala högar, en uppgift som visar sig vara svår då Uppsalapolisen i hög grad försvårar arbetet. Under uppdragets gång kommer han i kontakt med en grupp ungdomar - däribland en ung norsk sjuksköterska. Aase Lie Dahl kommer ofrivilligt i fokus i den efterutredning kring kravallerna som särskilt riktar in sig på norska medborgare. Hon får erfara hur även en liten skillnad i kultur - i detta fall det norska medborgarskapet - kan medföra oanade konsekvenser i ett samhälle där många månar om nationalistiska värden och ännu fler behöver en syndabock.


Skådespelarinsatserna är briljanta. Elisabeth Wernesjös porträttering av Aase och Aksel Morisses tolkning av Jacob Citréus är fenomenala. Elisabeths norska karaktär är så annorlunda från något annat jag sett henne i. Det är svårt att tro att det är samma skådespelare som spelade trårige Michael i Peter Pan för två år sedan (en annan rolltolkning som vann mitt hjärta)! Ensemblen hoppar skickligt mellan olika karaktärer, och Per Åleskogs maskarbete är så skickligt att det dröjer länge innan skådespelarna känns igen. Inte förrän jag läser i programbladet inser jag att fysikern Rose Hirsh och den unga flickan Ingrid Nilsson båda spelas av Åsa Forsblad Morisse!

Spelplatsen är alltid densamma; en öppen yta omgärdad av lägenheter i en äldre fastighet. Ibland skymtar siluetter genom de tunna vita gardinerna, ibland lyser en lampa, ibland tittar någon ut genom fönstret. Någon går förbi portingången, en liten pojke leker flygplan på innergården. Liv har skapats i periferin, så mycket pågår vid sidan av huvudhandlingen som skapar dynamik på scenen. Helle Damgaards scenografi är väl genomtänkt, full av liv och ljus. Enkla scenbyten förflyttar oss från hotellfoajéer till små förhörsrum, avlyssningskammare och rökiga scener där tidsenliga sånger framförs i en gammal mikrofon.

Ljuset är ett kapitel för sig; med precision och mängder av specifika detaljer förändras och förbättras scen efter scen. Den lätta dimman sprider ut skenet över scengolv och ansikten, mjukar up drag såväl som förstärker dem. Även om man inte hade förstått ett ord svenska hade föreställningen varit intressant att se, då kostymer och scenljus tillsammans bildar ett kollage som för en bakåt i tiden.

Björkvistar får representera stadens ovillighet att acceptera nazismen, de utgör en slags gräns mot den före detta bordellen som numer hyser gäster med högerextremistiska åsikter. "Om jag kunde förstå vad nazisterna har emot växter!" utbrister Vedlund som med stor omsorg försöker få kvistarna att gro, kvistar som gång på gång slås omkull av sadistiska poliser. Scenbilden som skapas i slutet, med det mjuka sommardiset som vilar över scenen och björklövens seger som spirar i alla fönster vittnar om hopp. Hopp om en stad som vill tillhöra den rätta sidan, om en stad som vill kämpa för de utsatta. Och jag frågar mig var samma stad står idag?


Vi står inte längre under Hitlers hot, men nazistiska tankegångar dog som bekant inte med honom. Klimatet i vårt land idag är inte helt olikt Sverige under 40-talet. Vi har ett nytt parti med högerextremistiska åsikter, ett parti som liksom motsvarigheter på 40-talet har ett städat yttre men drivs framåt av mindre städade medlemmar. Vi har många flyktingar som söker skydd från krig, i många fall flyktingar som tillhör ett folk utan land. Den antisemitism som fortfarande finns i Sverige talas det inte mycket om, det är som att locket lagts på - precis som säkerhetspolisens utredning då, 1943 - trots att svenska judiska familjer blivit utsatta för attacker så sent som 2010. Olika svenska sidor med starka antisimitiska och rasistiska drag lever och frodas på nätet. Även idag behöver vi vanliga medborgare som står upp och ge röst åt att rasism och nazism inte accepteras. Som inte bara sitter hemma och ojar sig över nyheterna, utan som "tar till vapen mot ett hav av plågor, och beslutsamt dräper dem"

4 dagar i April ger oss insikt i ett Uppsala som existerade för inte så länge sedan. Den skapar också frågor kring hur statliga organ utövar sin myndighet, och vad som egentligen är drivkraften bakom de olika handlingarna. Magnus Alkarps gedigna forskning och intresse har lett till en fantastisk pjäs, utan tvekan bland det absolut bästa jag sett i teaterväg - inte enbart på Uppsala Stadsteater. Jag hoppas att många, många får ta del av den, hoppas att den fortsätter spela långt fler föreställningar än de tilltänkta. Detta är en pjäs som behöver ses. Och pratas om. För den säger något om oss, om vår historia. Och inte så lite om vår nutid, heller. Det är en pjäs om själviskhet, om människor som utan att tveka offrar andra för sitt eget ryktes skull. Men det är även en pjäs om rakryggade individer som inte ger upp, fastän motvinden hotar att blåsa omkull dem. Framförallt är det en pjäs om solidaritet, som ruskar om oss och tvingar till skärskådning. Vilka är våra medmänniskor? Och hur länge ska vi låta dem omkring oss kämpa på egen hand innan vi kliver in och hjälper till?

---
Om ni hinner, passa på att besöka utställningen Ljus och skuggor på Upplandsmuséet. Gratis, gripande och ögonöppnande.