Teaterkultur

Jag sitter vid mitt köksbord i Vancouver och skriver - det första inlägget på evigheter. 
Har börjat ta laktioner vid en Actor Studio som heter Rogues West för att utvecklas som skådespelare. En av kurserna jag läser heter "Meisner Immersion" - yup, tillbaka till min favoritteknik! Läser om "Meisner on Acting" och googlar efter dokumentären som gjordes om honom. Hamnar på Youtube (där jag inte brukar hänga) och hamnar på ett klipp på som heter "22 musicals in 12 minutes". 

 

 

Det är en komisk potpurri från olika musikaler, framförda av Emily Blunt, Lin Manuel Miranda och James Corden. Den är inte särskilt djupgående och inte på något sätt tragisk. Och ändå börjar tårarna rinna. Jag skrattar åt mig själv genom dem, samlar ihop mig och fortsätter titta. Och det händer igen. Och igen. Och igen. Till slut skakar hela kroppen av gråt. 

Vad är det som händer? 

Förra året hade jag förmånen att få gå i terapi. Det var oerhört lärorikt och jag fick en mycket bättre förståelse för mig själv. En av sakerna vi indentifierade var att jag har mycket lättare att ge uttryck för ilska snarare än ledsamhet. Min man skulle nog inte hålla med (han tycker att jag alltid gråter när vi tittar på film). Men jag tror att det är det som är grejen. 

När det kommer till konst - främst teater och film - är det som att en sluss öppnas inom mig. Speciellt teater har en förmåga att skala av alla skyddande lager. Jag identifierar mig så starkt med det som händer på scenen, uppslukas av det. Jag behöver inte skydda mig längre. Jag behöver inte oroa mig för vad andra ska tycka. Det enda som spelar roll är det som spelas upp. 

Genom tårarna försöker jag göra en snabb psykoanalys på mig själv: jag tror verkligen att i konsten kan jag slappna av på ett sätt som jag oftast inte tillåter mig att göra. Och det är väl precis det som är konstens förtjänst - den tar oss ifrån våra vardagbekymmer till en plats där bara ett existerar och vi kan existera med det, i samklang och utan att behöva ta ansvar för oss själva eller någon (något) annat för en stund. 

Vad triggar riktigt bra konst i dig? 

 

 

 

 

Ja. Jag vill det här. 

I den belgiska förorten Molenbeek pågår ett intressant arbete. Kulturarbetare där tar tag i den känsliga frågan kring extremism och använder teatern som verktyg för att sätta igång samtal och eftertanke. P1 gjorde ett reportage som inspirarade mig - det är ju precis såhär det ska vara. 

 

I en stad som nyligen skakats av terrordåd, i en förort som blivit känd för att föda jihadister - där har människor inom kultursfären valt att inte låta sig tystas. Tvärtom låter de röster höras för att motverka terrorn och rädslan som följer i dess spår. 

Teater är ett kraftfullt verktyg. Den konfronterar publiken och tvingar till ett ömsesidigt här-och-nu.

 

Just konfrontationen var det jag eftersträvade i mitt senaste projekt, pjäsen Objective:Sweden. Den handlar om en grupp svenska ungdomar som bor i ett ockupperat Uppsala. Halva Sverige är invaderat och ungdomarna försöker ta sig över gränsen till den ännu svenska sidan, till familjen och den relativa tryggheten.

 

Vi som bott här hela våra liv, som kanske går många generationer tillbaka, vi tar freden för given. Och "dem" - de som kommer hit, de som flyr, de som har helt andra erfarenheter - deras perspektiv är det svårare att sätta sig in i. Men vi behöver bara vända oss mot vilken somhelst av våra kringliggande nordiska grannar för att möta mäniskor som bara några generationer bakåt mycket tydligt minns hur det är att leva under ockupation. 

 

 

Vi kan inte möta hat med hat, för då kommer vi bara lägga bränsle på elden. Men vi behöver inte heller möta hat med tystnad - genom teatern kan vi ge röst åt dem som vars skrik drunknar i bruset, vi kan se publiken i ögonen och vi kan locka, tjata, tvinga fram en eftertanke. När vi på scenen identifierar oss med en annan människas berättelse, hjälper vi också publiken skapa en identifikation. 

De. Vi. Du. Jag. Ingen har råd att stå tyst. 

 

Svenska flyktingar på en hemlig flyktingförläggning har repeterat och satt upp Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" i bearbetning av Farnaz Arbabi. De framför pjäsen för de första svenskar de möter efter fyra veckors total isolering. Innan pjäsen får vi följa med en av dem, han berättar om den egna flykten och vi förstår att det skett något hemskt hemma, något fruktansvärt. Och visst måste det ske något fruktansvärt för att människor ska fly från sina hem?

 

Metateater, en pjäs i pjäsen, kan så lätt gå fel. Referenser som flyger över huvudet på publiken, otydlighet och ospecifikt sammelsurium är metateaterns värsta fiende. Något som skickligt undvikts här. De svenska flyktingarna bjuder publiken på en pedagogisk genomgång om pjäsens upplägg, och tack vare en välbehållen karaktär från sekunden publiken kliver in på teatern blir det trovärdigt; det är flyktingar - inte tränade skådespelare - som ska framföra Utvandrarna.

 

Scenen är traversal och publiken uppdelad i två delar som ser varandra med spelplatsen emellan. Skådespelarna utnyttjar rummet till max - inte bara genom att ändra läge för de olika publiksidorna, utan genom att gå in i angränsande rum, slå i dörrar i en annan del av byggnaden, skrika från platser vi i publiken inte kan se. Simon Carnells "dåliga" ljusdesign ökar amatörernas trovärdighet och ger en charm till spelplatsen. Kristinas och Karl-Oskars berättelse bryts av skådelspelarnas egna sorg, panikattack och ångest. Johanna Kolflaaths blinda Alma  övertygar när hon med hjälp av sina flyktingvänner rör sig över scenen. Som karaktären Lisa framhåller i början: Hon är blind men kan spela teater ändå! Och det kan hon. De. Skådespeleriet är naturalistiskt, i mina ögon Meisner-inspirerat och befriande långt från den typiska "dramaten-stilen" som så ofta (nästan alltid) visas på svenska scener. Nej, jag hör inte varenda ord. Och nej, det gör absolut ingenting. Jag ser ju, jag förstår genom beteendet på scen. Och jag hör i stort sett allt ändå.  

 

Scenografin är rik på symboler, och kostymerna förtydligar karaktären i Utvandrarna. De används inte hela tiden; ofta är skådespelarna på scenen iklädda endast sina egna sjabbiga kläder. Kläder som hängt med sedan flykten från Sverige. 

 

Ett pressklipp om pjäsen kan ni läsa här.

 

Utvandrarna väcker tankar. "Vi har alla potential att bli flyktningar. Det är en förmåga alla människor har" som regissören Klas uttrycker det. När männsikor flyr fattigdom och svält, men får avslag för att de inte har ett tillräckligt starkt skyddsbehov. När man tagit barnen med sig över havet för att bygga framåt. När man har. Gett. Upp. ALLT. Och tvingas börja om igen - vad händer med en människa då? Vilket ansvar har vi egentligen för varandra?

 

"Utvandrarna" på Skara Skolscen var en frisk fläkt. Och även om jag önskat att föreställningens slut blivit tydligare så är jag mycket, mycket glad att jag reste fyra timmar för att se den.

 

 

 

Yesterday was one of those unexpected days, when you don't expect anything different to happen.

I woke up early, got ready and brought a friend to a breakfast bufée as a birthday present. In the line to the cheese, I exchange some words with the woman next to me. I ask what she is doing in Sweden and she tells me she's part of an impro group. I obviously get very excited and tell her I'm doing theatre as well.

Long story short; me and my friend are invited to their table and we have breakfast with this big group of Indian improvisation actors and producers. They invite us to come and see the show, so tonight I went straight from rehearsal and hurried to the theatre.

The night turned out wonderfully; not only did I get to see lovely acts, witty scenes and wonderful acting; I also got to have many and long conversations with so many interesting people.

And in there is the magic. What almost always happens when a big gorup of people sharing an interest get together, no "musts" involved, but a healthy curiosity and an eagerness to expand - your mind as well as you network. If this common interest then happens to be theatre, well then you have a grand slam.

I am so excited for this life. I can't wait to explore, dig deeper, collaborate... Art is more than a service to the public, its a way of living, it's a purpose. And I want to fulfill that purpose with as many wonderful people as I possibly can.

Mitt ansvar gentemot er.
Är det inbillat?

 

Vårt ansvar gentemot dem.

 

Ditt ansvar gentemot henne/honom.

 

Deras ansvar gentemot oss.

 

Att arbeta med teater har för mig två syften: det ena är att berätta en berättelse, förmedla en tanke, påverka eller skaka om. En berättelse som på något sätt berör och allra helst förvandlar dem som tar del av den. Det andra handlar om dem som tar del av arbetet, som gemensamt skapar, mejslar, fantiserar och kämpar fram alla de tusentals detaljer som tillsammans bildar en enhet.

Jag undervisar i teater, och jag skriver och regisserar teater. Tre olika delar som ibland smälter samman i en produktion, ibland är tre helt separata faktorer.

 

Men för mig tjänar teatern ytterligare ett, speciellt, syfte. Ett syfte som jag vet att jag delar med många andra världen över. Jag behöver teatern för min egen skull. För att kunna kämpa framåt. För att få stöd i kreativiteten. Teatern och de upplevelser som kommer med den blir som en drog, och likt en abstinensriden hetsar jag tillbaka till källan där stimulansen finns och får sprida en välbehaglig, pulserande eufori genom kroppen.

Det där ögonblicket där samspelet är totalt.

Idén som slår ner som en blixt från klar himmel.
Verkligheten i scenen, sprungen ur fantasins "som om" som tar över och får omvärlden att försvinna.

Mitt ansvar gentemot er: att skapa en verklighet ni tror på.
Mitt självpåtagna ansvar: Att aldrig sluta skapa en verklighet ni tror på.

 

 

Idag hade mina teaterelever finals.
De har under en månads tid skrivit, regisserat, skådespelat och producerat varsina enaktare.

Och resultatet var... så bra.

Jag saknar det de gjorde. Så många år är regin det enda som funnits, det enda som fått ta tid. Och jag saknar att skapa. Att ska med rösten, med kroppen, hitta specifika ögonblick och leva i en alternativ värld.

Nya projekt. Snart. Måste ge det tid...

För några år sedan skrev jag om Bengt Ohlssons artikel i DN (du kan se inlägget här). Han ifrågasatte de starka vänstervindar som blåst, och fortfarande blåser, över Kultursverige. Nu får han indirekt medhåll av Johan hakelius på Aftonbladet. 

 

Hur kommer det sig att teater per automatik ska luta sig eller vridas åt vänster? Eller rättare sagt, hur kommer det sig att teater ANTAS luta åt vänster? En snabb skanning av mina vänner inom teaterbranchen avslöjar en homogenitet som många av dem i vanliga fall normkritiskt skulle fnysa åt. Några står i det politiska mittfältet, och väldigt få står till höger. 

Och jag upprepar samma fråga som jag ställde för nästan fyra år sedan: varför måste teater vara så sammankopllad med de egna politiska åsikterna? Att man blandar teater och politik - självklart. Teatern vill och bör påverka, om än inte alltid politiskt. Men kanske kan man låta teatern ärligt undersöka, ställa öppna frågor utan att ständigt sitta med ett egenskrivet facit precis bredvid. 

 

Och kanske, kanske kan man umgås inom kulturramarna och befinna sig på helt olika politiska skalor. Och respektera varandra för det? 

Chicago har den för sig kanske nackdelen att vara en av mina absoluta favoritmusikaler, och då blir förväntningaran såklart väldigt höga. Cell block tango - numret där intendenterna på kvinnofängelset presenteras - är ett av mina absoluta favoritnummer. Så det är med glädje jag lutar mig tillbaka och njuter av showen. Den lätt genomskingliga fängelseuniformen avslöjar lårhöga strumpor och glimtar av naken hud. Gallersystemet fungerar som klätterställning och erbjuder vackra och kreativa möjligheter för akrobatik och nivårarbete.

 

Viktor Brattströms scenogografi fungerar utmärkt. En glamoröst 20-tal med stora glödlampor, stora draperade tygvåder, läckra pianon och, som nästan alltid på Stockholms stadsteater, smidiga scenlösningar.

 

Att höra låtar man kan utantill på engelska översatta till svenska blir ett störningsmoment, även om jag tycker att Calle Norlén gjort ett utmärkt jobb med översättningsarbetet.

När showen slutligen är över sitte jag nöjd i min fåtölj, estetiskt tillfredsställd och med kvardröjande funderingar över vad man kan åstadkomma med en maffig ensemble.

Cabaret. Festen som inte tar slut, där vinet flödar och flickorna likaså. Där skrattet varvas med lockande ögonkast och lågmälda stönanden, och glittret bländar dig då scenljusens lampor slås på.

 

 

Nyss hemkommen från Uppsala stadsteaters senaste musikalsatsning vill jag inte låta rösten bära. Innesluten i min tysta bubbla låter jag orden istället flöda genom tangentens knappande tryck, och ljudet påminner om Cliff Bradshaws gamla skrivmaskin. Inte för att jag behöver en påminnelse om vad jag nyss bevittnat.

 

Den första akten: farten ökar, vi som publik innesluts redan i välkomstfrasen i den svängiga, utmanande, komiska, akrobatiska ensemblens höga energi och härliga sånger. Scenografin som flytande förändras och utnyttjas, väl genomtänkt av Fridjon Rafnsson. Koreografin som bjuder på förvånande vighet och imponerande styrka, där saker ständigt händer och fokus ibland stjäls av briljanta ensemblemedlemmar som strålar mer än den gigantiska discokulan. Roger Lybecks koreografiska talang tillsammans med musikalstjärnor som Kitty Chan och Camilo Ge Bresky blir en fullträff och jag vill ha mer, mer, mer. Mer av de vackra rösterna och mer av Oscar Pierrou Lindén fantastiska tolkning av Konferencieren, som är helt trovärdig i sin skruvade, extrema och ack så intressante karaktär.

 

Efter pausen blir allvaret synligt. Sprickorna kan inte längre dölja sin förstörda fasad, och svaga människor klättrar på andra för att bokstavligt talat nå toppen. Nazityskland slår med knogjärnad näve igenom det glada Berlin, där glädjen redan från början varit ytterst villkorlig och mer ett desperat försök att fly vardagen som blir allt mörkare.

 

Mot slutet byts vackra dräkter mot vita underkläder, lika vita som slaktlamm. Nazisten och hans flamma, hon som brinner av andras blod, står över dem alla, triumferandes stirrande ut mot intet, mot alltet, mot fosterlandet som bedyras tillhöra dem, till toner som glättigt plingar på. Då - just då - väcks något djuriskt inom mig. Jag vill bita, riva, slita. Åsamka lika stor skada som de gör genom att bara stå där.

 

När ljuset släcks är tacksamheten stor att det dröjer några extra sekunder innan applådtacket börjar. Tystanden och mörkret hade gärna fått sträcka ut sig i någon minut.

 

Jag vill inte tala. Jag vill bara känna. Och det gör jag.

 

 

På fredag går teaterfestivalen PLEJ av stapeln.

 

Då visas även ett utdrag ur "ingen Ser En - men jag finns", en pjäs jag skrev 2010 och sedan bearbetat.

 

En teaterfestival för att stötta och öppna dörrar för teaterutövare i Uppsala. En teaterfestival där teaterutövare får chans att mötas, mingla. En teaterfestival för att vi behöver fler scener, behöver varandra och behöver kultur som inte begränsas av publikpanik och institutioner.

 

Som vi längtar.

Imorgon är det val i staden Avignon, 10 mil norr om Marseille.
Det är den andra och avgörande valomgången för att välja ny borgmästare.

 

Varför är då detta intressant ur ett teaterperspektiv?

1947 grundades teaterfestivalen i Avignon av regissören Jean Vilar. Den har sedan dess vuxit och kommit att bli en väldigt viktig festival och samlar varje år tusentals besökare. I år hålls den för första gången av skådespelaren/regissören Oliver Py.

 

 

I den första valomgången vann Nationella Frontens kandidat. Partiets invandrarfientliga politik krockar med teaterfestivalens grundläggande värden, och teaterfestivalschefen hotar nu att flytta festivalen om NF skulle vinna valet.

 

Att högervindar blåer i Europa är knappast en nyhet. För något år sedan skrev jag om Ungerns nya teaterdirektör på nationalteatern (du kan läsa det blogginlägget här).

 

Vilken roll får teatern när extrema politiska krafter vill inta scenen? Och vad kan vi, som lever för och av teater, göra för att förpassa dem till publikplats med skymd sikt?

 

 

Catharsis

 

Rening

 

Ny energi, explosiv eller imploderande.

 

Nyss hemkommen från Fyrishovs multihallar efter teaterkonserten Come Together! känner jag presis så. En explosion utav sinnesintryck, oväntade toner och en ljuddesign som tränger in i varenda cell och får en att vilja dansa, sjunga och skratta på samma gång.

 

Anja Vang Kraghs fantastiska kostymer är en orgie i kreativitet som stimulerar och inspirerar. Hon räds inte för att gå till överdrift utan laborerar friskt med färger, former och låtsad fågelskit. Tillsammans skapar enbart kostymerna ett fyrverkeri som förstärks hundrafallt av den fantastiska ljusdesignen - en design som lever i gränslandet mellan rockkonsert och magisk mystik som kommer till liv just på grund av scenens skymningsljus. 

 

Det märks att ensemblen är sammansvetsad - trots att föreställningen inte följer någon storyline är karaktärerna så konsekventa och trollbinder med sin oerhörda scennärvaro. Skratt och facination blandas och når sin extas då scenografin plötsligt blir tredimensionell och man inte riktigt längre vet ur vilket perspektiv scenen ses. Är det uppifrån eller från sidan och hjälp vilket djup...

 

 

När man själv regisserar ( ibland mer än en produktion åt gången) blir man snabbt urvattnad om man inte är noggrann med att fylla på med sinnesintryck skapade av andra. Att bara hämta inspiration från sig själv blir snabbt instängt och kvalmigt. Då är produktioner av det här slaget att likna med en adrenalinspruta, en injektion av inspiration och ny energi.

 

Och man får känna sig renad.